SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1978  
SLYNGA slyŋ3a2, v. -ade ((†) pr. sg. pass. -es Broman Glys. 3: 137 (c. 1730)). vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(-a 1910 osv. -es, pr. sg. pass. c. 1730. -ia 1638)
Etymologi
[sv. dial. slyng(j)a; jfr nor. dial. slyngja; etymologiskt identiskt med SLUNGA, v. (med dialektal utveckling av stamvokalismen); delvis möjl. lån från d. slynge (se SLUNGA, v.). — Jfr SLYNG, SLYNGA, sbst., SLYNGEL, sbst.2]
1) [jfr motsv. anv. i nor. dial.] (†) driva omkring sysslolös. Jemtwarande gode Dagar och itt städse Slyngiande gör Hiertat olustigt och trögt. Schroderus HelsBegSkattk. 42 (1638).
2) (föga br.) refl.: slingra sig; jfr SLINGA, v.1 II. Östergren (1941).
3) (i fackspr.) med avs. på snodd l. snöre l. band l. töm o. d.: fläta (med slynggaffel); med avs. på band förr äv.: väva (med vävbrickor); jfr SLINGA, v.1 III 3, SLUNGA, v. 1. Slåndband af trå slynges med 4. 6. 8. el. flera slåndar. Broman Glys. 3: 137 (c. 1730). Hon satt där, i sin bekväma stol, .. och ”slyngade” snodder över en liten brun trägaffel. Bendz Landsv. 76 (1916). Med .. (slynggaffeln) gjorde man snodder, snören, kantband och tömmar — man slyngade, knöt eller murkade. Kulturen 1972, s. 99.
4) [möjl. delvis bildat till SLYNGA, sbst.] i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som bildar l. kännetecknas av en slynga (se SLYNGA, sbst. 1) l. slyngor; jfr SLINGA, v.1 VI 2. Grenarna af första ordningen (hos krypaspen) äro .. understundom starkt och oregelbundet slyngade. SkogsvT 1910, Fackupps. s. 122. Tarmkanalen (hos sjögurkorna) är rak el. slyngad. SvUppslB 24: 1014 (1935).
Ssgr: A: (3) SLYNG-GAFFEL. (i fackspr.) gaffelformigt redskap använt vid slyngning; jfr sling-gaffel. Nilsson HallMus. 48 (1902).
B (föga br.): (2) SLYNGE-PLANTA. [jfr d. slyng(e)-plante] slingerväxt. Moberg Invandr. 249 (1952).
Spoiler title
Spoiler content