SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1978  
SLÅ slå4, sbst.1, f. l. r. (Linné Gothl. 306 (1745: Ormslåen) osv.), äv. (numera föga br.) n. (CVAStrandberg 3: 159 (1869: ett glansigt ormslå), Hammarström Löns Vidu 40 1920 (: ormslån, pl.)); best. -n (Fischerström Mäl. 181 (1785: Ormslån) osv.), stundom -en (Linné Gothl. 306 (1745: Ormslåen), Dens. i VetAH 1749, s. 248 (: Ormslåen)), ss. n. -et, äv. -t; pl. -r (Nilsson Fauna 3: 32 (1842: Ormslår) osv.), ss. n. -n (Hammarström Löns Vidu 40 (1920: ormslån)).
Etymologi
[fsv. sla, sv. dial. slå, slo, f., slån, n.; jfr ä. d. -slå (i ssgn ormslå), nor. dial. slo, feng. slā- (i ssgn slāwyrm, ormslå), eng. slow- (i ssgn slow-worm, ormslå); möjl. till SLÅ, v., med tanke på kroppens slingrande rörelser vid förflyttning (jfr SLÅ, v. I 1, 2, 18 a); se NSvanberg i APhS 3: 253 ff. (1928)]
1) ödlan Anguis fragilis Lin.; i sht ss. senare led i ssgn ORM-SLÅ. Weste (1807). Bin surrade därinne (dvs. i häcken), / där kröp visst orm och slå. Karlfeldt FlBell. 96 (1918). IllSvOrdb. (1955).
2) om ödlan Chalcides chalcides Lin., kopparskink; ss. senare led i ssgn JORD-SLÅ.
Spoiler title
Spoiler content