SLÄNGA släŋ3a2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[jfr sv. dial. slänga, långt o. smalt träd; till SLÄNGA, v.]
1) (†) på runsten: runslinga. Runsten låg jemte wägen 6 quart från Upsala, på östra sidan, straxt wi kommit öfwer Örtorps bro; denne war artigt ritad med slängor, men på twänne sidor afstött. Linné Sk. 4 (1751). Fischerström Mäl. 137 (1785). jfr ORM-SLÄNGA.
3) (i vissa trakter, fisk.) sammanfattande benämning på ett antal i rad sammanbundna o. i de två ytterändarna förankrade nät. (Gös) fångas .. med Nät .. utlagda på mästa diupet, 10. 20. 30 st. i haget, eller samanfästada uti ena slängo. Broman Glys. 3: 596 (c. 1740). I varje slänga läggas (vid Skärså) 3 stora skötar, och i regel läggas två slängor i följd. Arwidsson Strömm. 40 (1913). SvFiskelex. (1955).
4) (†) krök l. sväng l. halt l. snett ställe (där den l. det passerande försätts i slängande rörelse l. gör krängning). Slänga .. (dvs.) Ett halt och snedt ställe. Schultze Ordb. 4465 (c. 1755). (Jag) kuskade flickorna några hvarf kring staden. Vid hvarenda slänga kröpo de ihop af förskräckelse. Topelius Dagb. 2: 187 (1835). (Då hon under slädfärden frågade om målet,) stjelpte jag af mamselln i en bra slänga, så att hon kullrade tre hvarf omkring. Dens. Vint. I. 2: 90 (1867, 1880).
Ssgr (till 3; i vissa trakter, fisk.): SLÄNG-SKÄNGA. i ena ändan förankrad skötrad. Arwidsson Strömm. 43 (1913; angivet ss. ä. språkbruk). —
