SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1978  
SLÄNGEL, r. l. m.; best. -en; pl. slänglar (VetAH, Heinrich).
Etymologi
[sannol. till SLÄNGA, v.]
(†) om ngt som slingrar sig (jfr SLÄNGA, v. I 1) l. slänger (se SLÄNGA, v. II).
1) om orm. Balck Es. 96 (1603).
2) hos fisk: skäggtöm. VetAH 1756, s. 35. (Fisken) Gadus .. har en slängel under hakan til skägg. Cyprinus Barbatus .. har fyra slänglar wid munnen. SvSaml. 3—6: 132 (1765). Heinrich (1828).
3) slingrande figur, slinga. Tå platsen .. är utritad, och man ej hafwer tilfälle at honom tå straxt plantera, beströr man the utritade ränderne med kalk eller rösand eller kolstybbe, så kan utritningen wara behållen, til thes man får lägligt at plantera honom, om man wil hafwa sådane lika accorderande figurer eller Slänglar. Lundberg Träg. 122 (1754).
Spoiler title
Spoiler content