publicerad: 1978
SLÄNGA släŋ3a2, v. -er, -de, -t, -t, äv. (numera föga br., i bet. II) ipf. slang (ipf. slang Columbus MålRoo 10 (c. 1678), Östergren (1941). slängde Balck Es. 89 (1603) osv.); förr äv. (i bet. I 1 c, 5 c) SLÄNGAS, v. dep., anträffat bl. i inf. o. i pr. sg. -es. vbalsbst. -ANDE, -NING; jfr SLÄNG.
Ordformer
(förr äv. sleng-. -a 1678 osv. -ia 1559 (: slängiande, vbalsbst.)—1745 (: slängiande, vbalsbst.). -(i)as, dep. 1639—c. 1678)
Etymologi
[fsv. slängia; jfr fd. slængiæ, slenghe (d. slænge), fvn. sløngva, slyngja, nor. slenge, nor. dial. slengja, sløngja, lt. slengen, t. dial. (Bayern) schlengen (jfr fht. slangenti, slingrande); kausativ till SLUNGA, v.; ipf. slang är en sekundär form bildad i analogi med t. ex. hang av HÄNGA, v., delvis kan formen dock härstamma från fsv. sliunga (se SLUNGA, v.). — Jfr SLÄNGA, sbst.1—2, SLÄNGD, SLÄNGEL, SLÄNGIG]
I. tr. (jfr IV).
1) bringa (ngt l. ngn) att åstadkomma l. utföra vridande l. slingrande l. svängande rörelse(r), i sht i sidled; numera nästan bl. i fråga om mer l. mindre plötslig(a) l. häftig(a) sådan(a) rörelse(r); äv. refl., stundom: slingra sig; förr äv. i pass. deponentiell anv. (se slutet). Balck Es. 89 (1603; refl.). Schroderus Os. 1: 443 (1635). (Kristus) kastade sig på jordena, och slengde sig som en matsk (i Getsemane). Swedberg Dödst. 133 (1711). Wädret hit och thit then swaga grenen slängde. Kolmodin QvSp. 1: 600 (1732). Att i hederligit sällskap .. slänga armarna, spela med fingren .. äro sådana bondaktigheter och grofheter, som jag förmodar hwar och en ung student .. wet akta sig för. Hof Underr. 34 (1766). Nå, skrufva Fiolen, / Hej! Spelman skynda dej. / .. Sätt dej du på stolen, / Och stryk din Silfversträng; / Röda stråken släng, / Och med armen sväng. Bellman (BellmS) 1: 4 (c. 1770, 1790). Efter att ha slängts på tåget i sju timmar anlände vi till Cherbourg. Ackté Minn. 227 (1925). — jfr AV-, IGEN-, KRING-SLÄNGA o. UPP-SLÄNGD. — särsk.
a) oeg. l. mer l. mindre bildl. Rätt som du tänkia kan en arm ock älend Fånge, / Fast illa trängd och slängd af Fij'nder grymm' ock wrånge, / Han blijr til mods när han får sij sin frälsermann, / .. Rätt sammalunda (osv.). Columbus BiblW A 4 b (1674). Floden, som gick twärt igenom Staden, slängde sig så innom Staden som utom i krok, som en häst-sko. Linné Öl. 11 (1745).
b) i vissa speciella anv. av a.
α) (†) vränga l. ändra (ngt); äv. refl.: ändra l. slingra sig. VDP 1674, s. 466. Wore det nödigt at giöra Hunaland til Hun-land, Halland, så är det intet så otroligt, at dialecten, okk tidens wenning .. så kan slängat. OvDalin (1728) i 2SAH 59: 23. Den kötsliga wisheten kröker och slänger sig, samt söker allehanda bedrägeliga undanflykter. Hoffmann Förnöjs. 418 (1752).
γ) (i sht ngt vard.) refl., i uttr. slänga sig med (det l. det uttrycket o. d.), (utan närmare eftertanke) ta till l. svänga sig med (det l. det uttrycket osv.); jfr 2 c o. SLÄNGA OMKRING 2. Den tekniska utvecklingen! I dagligt tal slänger man sig kanske litet vårdslöst med begreppet och tänker inte mycket på, vad det kan innebära. NDA(A) 1934, nr 242, s. 5.
2) kasta (se KASTA, v. I 1) (ngt l. ngn till en plats o. d.); äv. utan obj., särsk. i förb. med bestämning styrd av prep. med; jfr 3—5. LPetri Kr. 25 (1559). Hende .. stundom Järtekn, så at Leyon, Biörnar, och Parder .. icke wille the helige Christi Martyrer sarga eller skamfera, vthan fast mehra förgrymmade sigh emot the Hedniske .. them the först slängde i Wädret, och sedan söndersleeto. Schroderus Os. 1: 226 (1635). (Vassenius hade) slengdt talricken åth skallen på M. Tavon(ius) för ähn han någhon taldrick eller faat rörde. ConsAcAboP 1: 503 (1651). Rosenfeldt Roo A 2 a (1686: med Pijhlar slänga). Han (dvs. smeden) under Hammarn Massan slänger: / Vid hvarje Åskslag denne dänger / Et Regn af Stjernor gnistrar kring. Thorild (SVS) 1: 145 (1787). Så talande slängde / Gumman med darrande hand mot Ryssens anlete katten. Runeberg (SVS) 3: 70 (1832). Då man börjar med släggkastning, måste man göra alla rörelserna sakta och tänka efter, om man slänger rätt. Hjertberg HbIdr. 2: 105 (1911). Det tog i mer och mer och vi slängde kroken (dvs. ankaret). Engström Blandn. 26 (1925). Efter tattare och trollkäringar slängas vedbränder för att de ej skola få makt med husets folk. Arv 1946, s. 163. — jfr FRAM-, HÄN-, IN-, KRING-, NED-, PÅ-SLÄNGA o. UPP-SLÄNGD. — särsk.
a) (†) i uttr. slänga ngn ngt i pannan, kasta ngt i pannan på ngn, låta sig slängas till döds av stenar, låta sig dödas gm stenkastning. (Betrakta martyrerna) Som låtit .. / Sig dräpas utaf swärd, til dödz af stenar slängas; / Sig slingas genom lif. Kolmodin QvSp. 1: 677 (1732). (David) som med sine sliungo slängde den stora Resen Goliath en sten vti pannan, och honom sålunda nederfälte. Bliberg Acerra 423 (1737).
b) med obj. betecknande kast o. d. I (diskus-)tävlingen slängde han alla kast över 44. IdrBl. 1924, nr 98, s. 6.
c) oeg. l. mer l. mindre bildl. Schroderus Os. 2: 691 (1635). Han liker en Smulgråt, i rummen går och snokar, / Hon sluger som en räf för mannen slänger krokar. Hesselius Zaletta 33 (1740). Han går, vänder sig om, slänger en kyss åt frun och småler åt sin dotter och sin niece. Schröderheim Opt. 42 (1794). Bildade damer stannade på gatan och slängde smädeord efter polischefen, då han visade sig. Rönnberg NastSav. 47 (1901). Han .. slängde iväg ett skott. Gustaf-Janson Myl. 245 (1965). särsk.
α) (†) i uttr. slänga en bister uppsyn, se bister ut l. kasta bistra blickar. Där bland en skara folk, som snält tillhopa trängde, / Vårt gamla Domarpar en bister upsyn slängde: / Susanna mellan sig, och hjärtat fult med harm, / De skreko, att en man var funnen på dess arm. Wallenberg (SVS) 2: 407 (1775).
β) ss. anföringsverb betecknande att yttrande avges plötsligt l. häftigt. Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 279 (c. 1845). Sitt ned! slängde Marat åt sidan utan att se upp från sin skrifning. Janson Segr. 88 (1913).
γ) (mera tillf.) i uttr. slänga ngn ngt i ögonen, säga ngn ngt rakt i ansiktet. Det var några som i hastigheten slängde honom i ögonen, att han for och löpte efter en, som lämnat förra tjänsten sin. Hülphers Ångermanl. 10 (1900).
δ) (vard.) hastigt l. vårdslöst skriva l. rita (ngt på ngt). Stor vigt bör ju icke läggas på hvad en ung man i sådana saker (dvs. om sina nöjen) slänger på pappret åt en kamrat. Estlander Arwidsson 14 (1893).
3) kasta (se KASTA, v. I 2) (ngt) ifrån sig (till en plats o. d. l. ngnstädes) l. kasta bort (ngt); äv. abs.; jfr 2, 4. Slänga nycklarna på bordet. Slänga en fimp. Phrygius Föret. 9 (1620). Törnet, som vidhängde, / I fingret honom stack, at han långt från sig slängde / .. dhen heela blomster-hoop. JColumbus Vitt. 350 (1681); jfr SLÄNGA IFRÅN SIG 1. Intet wil du snyta i Näfwan och slänga i Golfwet utan du wil hafwa Silkes-Näsdukar. Dalin Arg. 1: nr 20, s. S 4 a (1733). Professorn .. gav honom .. en tolvskilling. Men då slängde Jonas slanten i golvet. Siwertz JoDr. 17 (1928). Hennes kläder låg slängda litet varstans. Gustaf-Janson ÖvOnd. 55 (1957). — jfr AV-, BORT-, HÄN-, IN-, NED-SLÄNGA o. UPP-SLÄNGD m. fl. — särsk.
b) (i sht vard.) mer l. mindre bildl., ofta: överge (ngt). Tengström Kipling Sold. 64 (1899). Jag skulle bedt att få veta med hvad rätt man .. slängde mig (dvs. kontorsflickan) på skräphögen, när verket var utslitet. Wägner Norrt. 164 (1908). Han dök fram .. borta vid orkestern, som han dämpade med en befallande gest och i sträng ton tillhöll att slänga jazzen. Siwertz Förtr. 124 (1945). särsk.
α) (vard.) i uttr. slänga titlarna, lägga bort titlarna. Björn Björnson slängde titlarna med ”Han Olav” (dvs. den norske kronprinsen). Östergren (cit. fr. 1938). Gustaf-Janson LastHäxa 63 (1969).
β) i uttr. slänga tavlor, ss. beteckning för en lek. Slänga tavlor(.) En utses att slänga. Han tar den ene efter den andre av kamraterna i ena armen och slänger iväg honom. I den ställning, de faller, skall de ivägslängda förbli, och helst därvid anta en så lustig figur som möjligt. Den som ser roligast ut får slänga nästa gång. Tillhagen (o. Dencker) SvFolklek. 1: 229 (1949).
4) hastigt l. vårdslöst l. tillfälligt sätta l. lägga l. placera (ngt ngnstädes l. på visst sätt); jfr 2, 3. Slänga betalningen på bordet. Rosenfeldt Vitt. 239 (c. 1680). Theophile, / Följ Bacchus helt tätt på spåret, / Släng din mässings-kam i håret, / Tag din käpp i hand. Bellman (BellmS) 1: 37 (c. 1770, 1790). I blinken gick hvar bror med stolthet / Till sin säkra, skinnbeklädda bössa, / Slängde den på axeln, och i handen / Fattade sitt trygga, korta björnspjut. Runeberg (SVS) 1: 182 (1831). Der er stolen, släng det (dvs. visitkortet) dit. Därs. 6: 368 (1833). Öfver ena skuldran hade han slängt en dyrbar engelsk refflad dubbelbössa. Lundgren MålAnt. 2: 106 (1872). Över långsoffan låg en filt slängd. Stiernstedt Liw. 238 (1925). Ofta handskas man .. vårdslöst med sin (utombords-)motor, slänger den i och ur båten och låter den ligga tämligen oskyddad. Ymer 1941, s. 32.
5) [jfr 2, 3] hastigt l. häftigt l. med våld förflytta (ngn l. ngt), vräka l. störta (ngn l. ngt); äv.: utslunga l. utsprida (ngt); äv. refl.; förr äv. i deponentiell anv. (se c). Riksadmiralens jagt (kom) i fullt segel och löper mittpå slupen, att hans majestät med största lifsfara fick att fatta i gallionen på jagten och slängde sig därin. Ekeblad Bref 2: 84 (1658). Effter det kriget som Gudarna wid werdennes ända föra skulle, så lärer Surtur slängia eld öfwer Jorden. Rudbeck Atl. 1: 820 (1679). De slängde hvarandra i ellden. Botin Hist. 1: 316 (1789). Jag .. slängde mig på soffan för att studera tjuguandra boken i Livius. Benzon Lundag. 28 (1888). Alltid har hon (dvs. min hustru) dängt mig, / på dörren har hon slängt mig. Fröding NyttGam. 80 (1897). SvHandordb. (1966). — särsk.
a) sport. refl., om målvakt. IdrBl. 1924, nr 74, s. 5. Pulver räddade .. i sista minuten genom att slänga sig efter bollen i hela sin längd. SDS 1924, nr 156, s. 9.
b) oeg. l. mer l. mindre bildl.; särsk. (i sht vard.) refl. En grotta, dit endast matt dager inträngde mellan hällar, slängde som tak öfver lutande granitbranter. Rydberg Sing. 71 (1857, 1865). Det är så bekvämt att bara kunna slänga sig på ett tåg — om lusten skulle falla på. Essén Brilj. 44 (1918). Jag slängde mej i en .. bil. Siwertz JoDr. 186 (1928). Fagerberg VitmålHj. 163 (1966).
c) (†) i deponentiell anv., i uttr. slängas med ngn, gm att knuffas l. ryckas o. d. slåss med ngn. Dråningen öpnar .. / dörren, ok får sij huar Mäster Pär håll' på ryckes ok slänges med drawanterne. Columbus MålRoo 9 (c. 1678).
II. intr.: åstadkomma l. utföra vridande l. slingrande l. svängande rörelse(r), huvudsakligen i sidled; numera nästan bl. i fråga om mer l. mindre plötslig(a) l. häftig(a) sådan(a) rörelse(r), stundom: rycka l. knycka l. kasta; med subj. betecknande dels levande väsen, dels sak; äv. opers.; äv. i förb. med bestämning styrd av prep. med o. i denna anv. med nära anslutning till I. Myckit biäfz, band ok kruus på kläderne som hang ok slang på alla sijdor. Columbus MålRoo 10 (c. 1678). Föruthan detta, som wijst är om Ormslängars på Grafsteenar, Runstafwar, Lagar, Böcker, etc. ristande, så hafwa och wåra Fäder brukat uthi Naflan på deras Skiöld af Koppar giord, ett eller 2 Medusæ hufwuden med Ormar alt igenom hwar andra slängde. Rudbeck Atl. 3: 69 (1698); jfr I 1. Jag ser i hela verlden ingen ordsak hvarföre vi ej ride käpp här på gatorna, slänge med en skallra, och tute på en barntrumpet. Thorild (SVS) 2: 110 (1784). Släden vickade och slängde, men .. (hästen) sprang i jämn, rask lunk. Janson Gast. 265 (1902). Från de ständigt slängande dörrarna kom det ofta ett drag sådant att hatten kunde blåsa af en. Hallström Skepn. 242 (1910). Vinden mojnade nu fullständigt, och skutan låg och slängde oavbrutet på de höga dyningarna. Kaudern Mad. 165 (1913). Blomberg Uvd. 39 (1917; opers.). Rallarminn. 283 (1949). — jfr ORM-SLÄNGNING. — särsk.
a) i fråga om rörande på kroppen l. kroppsdel; äv. i uttr. komma slängande, komma gående o. d. på ett slängigt sätt; stundom äv. i uttr. slänga med ögonen, göra ögonkast. Sahlstedt SagTupp. 12 (1758). Svinga dig, sväng, / Gör entrechaquer, med benena släng. Bellman (BellmS) 1: 17 (c. 1770, 1790). Jungfrun slänger på sig när hon går. Sahlstedt (1773). Åt syslan uppå nacken slänga, / Men flitigt på picknicker flänga, / Det är uti vår ungdoms smak. Lenngren (SVS) 1: 30 (1777). Otto Ulff kom slängande. UvHeland (1843) hos Dahlgren 2Ransäter 165. (Min dromedar) slängde i passlopp, men utan att stöta. Hedin Pol 1: 150 (1911). Nu gick han an och nojsade med Frida, som slängde med ögonen och fnittrade, som om hon blivit kittlad. Siwertz Sel. 1: 33 (1920). Ruin SjunknH 102 (1956).
b) i p. pr. adjektiviskt, i utvidgad anv.: som kännetecknas av slängande. Benedictsson Peng. 2 (1885). Något af en själfsvåldig gång, någonting af slängande sysslolöshet. Dens. (c. 1887) hos Lundegård Benedictsson 295. Rosenius SvFågl. 4: 280 (1933).
c) ss. vbalsbst. -ning i resultativ l. konkret(are) anv.: släng l. krök o. d. Serenius Qq 3 b (1734). (Orgelkorallens rör) äro icke aldeles räte, utan hafva där och hvar en slängning eller liten krökning på sig. VetAH 1788, s. 228. Lindqvist Herr. 34 (1917).
d) (i sht vard.) oeg. l. mer l. mindre bildl.; särsk. dels: (sysslolös) driva omkring (särsk. i uttr. gå och slänga), dels i uttr. ligga och slänga, ligga o. skräpa l. driva. Weste (1807). Tårarne slängde till höger och venster. Knorring Axel 1: 79 (1836). Syster min tyckte .., att det vore bättre, om jag toge mig något till, hellre än att gå så där och slänga. Fröding ESkr. 2: 222 (1895). Man börjar (vid dryckenskap) arbetsveckan med en frimåndag och förvandlar hela veckan till fridagar med olustigt slängande. LfF 1917, s. 178. Inte en sak får ligga och slänga! Gustaf-Jansson Toffl. 82 (1964).
e) (i sht vard.) i utvidgad anv.: plötsligt l. hastigt förflytta sig l. resa (till en plats o. d.); äv. om tid l. resa o. d.: gå hastigt undan. KyrkohÅ 1927, s. 73 (i handl. fr. 1764). Det slänger i väg, en kvarts mil bara är kvar att åka. Koch GudVV 1: 58 (1916). Bettys mor hade slängt iväg hem i den värsta upphetsning. Martinson OsynlÄlsk. 138 (1943). Tiden slänger i väg. SvHandordb. (1966).
IV. [jfr I 2 c] ss. förled i ssgr betecknande ngt som präglas av hastigt l. vårdslöst förfarande l. av kortvarighet l. som har tillfällig karaktär o. d.
1) till I 1, 3: gm att slänga taga av (ngt); särsk. (vard.) i uttr. slänga av sig (kläder o. d.). Björkman (1889). När arbetet med en påles utsättande är klart, slänger man av öglan från resp. påle. MeddLantbrStyr. 1927, 5: 13. Den unga flickan slängde av sig kappan. Moberg Rosell 28 (1932).
2) till I 5: stöta l. vräka av (ngt l. ngn från ngt). Slänga av ngn i en backe. Östergren (1941). SvHandordb. (1966).
3) till II: under slängande falla av. En häst med en bryggarkärra dängande efter sig (hade) kommit skenande utför Hamngatsbacken. Buteljkorgarna hade redan slängt af. Sandberg GHusH 28 (1897).
4) (vard.) till II e, om person: plötsligt l. hastigt sätta av (till en plats o. d.). Topelius Dagb. 2: 105 (1835). Följden (av tuppens galande m. m.) var, att jag klockan half sju på morgonen i en något sjelfsvåldig marschtakt slängde af nedåt bygatan. Benedictsson Eftersk. 109 (c. 1885). —
1) till I 2, 3: kasta bort (ngt); äv. mer l. mindre bildl. Hur swärier kiäre Mor / När uti förtijd hon slängt bort en matador (i lomber). ÖB 33 (1712). Frön, vilka slängts bort eller tappats på eller omkring de sophögar, som uppstodo vid människoboningarna. Bolin VFöda 245 (1933).
2) till I (3,) 5: stöta l. vräka bort (ngt l. ngn); äv. bildl. Nordenflycht QT 1746—47, s. 157. Lars .. slängde honom (dvs. gesällen) bort så våldsamt, att han rullade på marken. Rydberg Vap. 225 (1891). Du slänger mig bort för en annan kvinnas skull. Cavallin Kipling Gadsby 49 (1897; eng. orig.: throw me over). Klarar ni det inte (dvs. korsordet), så släng bort det och tänk på något annat. Zetterström Dag 23 (1946). —
SLÄNGA EFTER10 32, äv. 40. särsk. till I 2: kasta i sin tur (med ngt). Fast än Mannen slår en dieffuul vth, så faar en annan i Huset igen, kastar Mannen medh Ketelen, så slänger Hustrun effter medh Grytan, och warder intet gott ther medh vthrettandes. Leuchowius Zader 313 (1620). —
1) till I 1: gm slängande l. under slängande bringa (ngt) att fara fram. TurÅ 1906, s. 16. En orm från hennes huvud slänger .. (vid nattvardsgången) fram sina uppspärrade käftar efter kalken framför henne. Det är lösflätan (osv.). Högberg Utböl. 1: 151 (1912). särsk. (†) i uttr. slänga sig fram, slingra sig fram. BtVLand 5: 78 (1764; om å).
2) till I 2, 4: hastigt l. vårdslöst kasta l. sätta l. lägga l. placera fram (ngt); äv. bildl., särsk.: försöksvis l. i förbigående yttra l. föra fram l. framkasta (ngt). Lucidor (SVS) 110 (1669). Han vågade icke slänga fram en originell tanke, icke säga en paradox. Strindberg Fagerv. 237 (1902). Äntligen slängde .. handelsman (som skötte om utlämningen av post) fram ett paket. Siwertz Sel. 2: 134 (1920). Edqvist Skugg. 66 (1958). —
SLÄNGA I10 4, äv. UTI04.
1) till I 2, 5: kasta l. vräka i (ngt l. ngn); ofta (vard.), oeg. (jfr slänga, v. I 2 c), i uttr. slänga i sig ngt, hastigt l. glupskt förtära ngt. Hedborn 1: 175 (c. 1830). Knorring Torp. 2: 33 (1843: uti sig). Hedberg VackrTänd. 50 (1943).
2) till II: gm att slänga falla i (ngt). Då han .. under en slädfart på glanskis höll på att slänga i en öppen vak, ropade han till sina efterkommande reskamrater: ”Akta er här, gossar, och godnatt på allvar.” HLilljebjörn Hågk. 1: 152 (1865). —
SLÄNGA IFRÅN SIG10 04 0, äv. FRÅN SIG4 0.
1) till I 2, 3: kasta (ngt) ifrån sig, kasta undan (ngt); äv. bildl. Sahlstedt (1773). Sitt slagsvärd Frithiof tog, / slängde det med fasa från sig fjerran i den mörka skog. Tegnér (WB) 5: 129 (1820). Man slänger (under marscherandet) ifrån sig den ena kvarten efter den andra, och låter dem ligga i landsvägsdammet som bortkastade apelsinskal. Hedberg VackrTänd. 333 (1943).
2) till I 5: hastigt l. häftigt l. med våld stöta l. vräka (ngn l. ngt) ifrån sig. (Fienderna) hängde sig fast vid honom .., men han lyckades komma upp och slängde dem våldsamt ifrån sig. Melin VikSaga 203 (1910). —
SLÄNGA IGEN10 04.
1) till I 1: gm att hastigt l. häftigt l. våldsamt bringa (dörr o. d.) i svängning (o. därunder släppa taget) stänga (denna). Hon .. slängde dörren igen efter sig med en skräll och sprang fram till bordet. Lundegård LaMouche 133 (1891). Gustaf-Janson ÖvOnd. 102 (1957). jfr igenslänga.
2) till II, med subj. betecknande dörr o. d.: hastigt l. häftigt l. våldsamt slå igen. Hammar (1936). Gustaf-Janson Toffl. 160 (1964). —
SLÄNGA IHOP10 04, förr äv. IHOPA. (numera bl. vard.) till I 1, 2, mer l. mindre bildl.: hastigt l. vårdslöst (utan eftertanke) sätta ihop (ngt). Man misstager sig .. offta och tror, at den duger til Ritare, som .. slänger ihopa et kiortelmönster för någon Fru. Schück VittA 5: 48 (i handl. fr. 1747). Han satte sig och slängde ihop följande bref till Hjelm. Carlén Köpm. 2: 547 (1860). —
SLÄNGA IN10 4.
1) till I 1; särsk. (vard.): hastigt l. häftigt l. med våld lägga i (växel på bil o. d.). Nerén BilB 3: 121 (1928). Gustaf-Janson Äng. 152 (1967).
2) till I 2: kasta l. slunga in (ngt); äv. mer l. mindre bildl. Weste (1807). Klokast vore kanske genast och först slänga in per post brefvet (om återköp av försäkringarna) i (livförsäkringsaktiebolaget) Thule. Strindberg Brev 6: 232 (1887). Det förlorade (världssamvetet) hade troligen slängts in bland annat skräp i det magasin för förbrukade moraliska värden, som (osv.). Zetterström VärldHj. 5 (1942). särsk.
a) (vard.) inskjuta (ord l. uttryck o. d. i samtal). Rudbeck Atl. 2: 23 (1689). Man vet väl at Ängländarne dessutom bruka slänga in vissa andra ord i deras tal; men det är ej svårt at finna at god dem (dvs. God-damn) är grunden til hela språket. Pilgren FigBröll. 77 (1785). Johnson Se 85 (1936).
b) sport. i bollspel, med avs. på skott l. passning o. d.: slå l. skjuta l. spela in. SDS 1924, nr 162, s. 9. En passning togs direkt .. och slängdes i en hög lyra in högt uppe i hörnet från långt håll. IdrBl. 1924, nr 78, s. 13.
3) till I 4: hastigt l. vårdslöst sätta l. lägga l. placera in (ngt i ngt l. på en plats o. d.). Hedenstierna Svenssons 185 (1903).
4) till I 5: knuffa l. stöta l. vräka in (ngn l. ngt i ngt o. d.); äv. refl., i det bildl. uttr. slänga sig in, utan betänkande (”huvudstupa”) ge sig in (på ngt). Weste (1807). Nu är det jul igen 1: 16 (1865). Engström Lif 44 (1903, 1907; refl.).
5) till II: slängande ta sig l. fara med in (i ngt o. d.); äv. mer l. mindre bildl. (Hon) säjer blifa alla the andre salige, som gå till kyrckian, så kunna the bedia för mig, att jag får slänga in med. KulturbVg. 1: 65 (1713). Utefter den mörka skogsranden glimtar då och då det hvita i orrtupparnas fjäderskrud till, då de med tvära, hastiga kast slänga in i skogen och taga skydd. Knöppel SvRidd. 23 (1912). —
SLÄNGA MED10 4. till II: slängande följa med; äv. bildl. Ekeblad Bref 2: 346 (1662; om släde). Den lilla Svenska, som understundom slängde med, var prononcerad med äkta Fransysk accent. Knorring Axel 1: 110 (1836). —
SLÄNGA NED10 4 l. NER4. särsk.
1) till I 2: kasta ned (se kasta ned 1) l. slunga ned (ngt); äv. oeg. l. bildl., särsk. (vard.): (hastigt) förtära (ngt). Somt (av frukten) slänger stormen ned, somt skämma matke tänder. Brenner Dikt. 1: 170 (1709, 1713). Engström 5Bok 117 (1910; oeg.).
2) (vard.) till I 2 c: hastigt l. vårdslöst skriva l. rita o. d. ned (ngt); äv. närmande sig bet.: flyhänt l. lättvindigt författa o. d. (ngt). Janson Abr. 143 (1901). Hvar liten figur, som den orientaliske målaren slängt ner på pappret med sin pensel, är för oförvillade åskådare en lektion och en uppenbarelse. Hirn Hearn Exot. 2: 88 (1903). Vad kunde det kosta Bellman för möda att slänga ner en bunt rim till present åt en vän som behövde dem? Holmberg Leopold 1: 99 (1953).
3) till I 4: hastigt l. vårdslöst sätta l. lägga l. placera ned (ngt i ngt l. på en plats o. d.). Det dunsade till i logen, som om man hade slängt ned .. en hel börda. 4GbgVSH V—VI. 4: 96 (1903).
4) till I 5: slå l. stöta l. vräka (ngn l. ngt) till marken, kasta omkull; äv. refl., i uttr. slänga sig ned, stundom äv. ned sig; äv. bildl. (En man) togh .. (gamla kejsarinnan) widh Foten och slängde henne neder på Golfwet. Rålamb Resa 59 (1658, 1679); möjl. icke särsk. förb. Fröding ESkr. 2: 194 (1895). (Guiden) slängde ner sig tätt invid elden och somnade djupt efter 20 timmars rodd. TurÅ 1913, s. 275. Stormen slänger sig rakt ner genom skorstenen och pustar in brungråa rökmoln. Cederschiöld Krig 20 (1916).
5) till II: slängande förflytta sig ned (ngnstädes). Hvarje minut väntade jag få se räfven slänga ner mellan tallarne och berberisbuskarne. TIdr. 1897, julnr s. 46. —
SLÄNGA OM10 4. särsk. till II: slängande ändra riktning l. vända sig om l. snurra l. dansa runt o. d. Börjesson E14Son 136 (1847). (Don) gensköt och mickel måste kvickt slänga om vid någon stor sten eller ett träd för att möta hunden och försvara sig. Knöppel SvRidd. 186 (1912). —
SLÄNGA OMKRING10 04, äv. KRING4, förr äv. (i bet. 3) SLÄNGAS KRING.
1) till I 1: svänga l. snurra (ngt l. ngn) omkring; äv. i uttr. slänga ngt omkring sig, särsk. med avs. på kappa o. d.: med svängande rörelse sätta på sig l. lägga omkring sig. Widh han hadhe .. hafft kniffuen i håndenne, och slängt kring sigh, haffuer han .. råkatt .. Oluff smidh i lårett. UpplDomb. 8: 141 (1586). Lustiga Bröder! hvar tage sin flicka, / Släng hänne kring. / Hej! i fult flygande buga och nicka, / Stoja och spring. Bellman (BellmS) 1: 18 (c. 1770, 1790). Slänga omkring sig en kappa. Auerbach (1913). jfr kringslänga.
2) till I 2, 3, i uttr. slänga ngt omkring sig l. [jfr 4] (i sht i oeg. l. bildl. anv.) slänga omkring sig med ngt, kasta (ifrån sig) ngt så att det faller l. hamnar runt l. här o. där omkring en; ofta oeg. l. mer l. mindre bildl., särsk.: (vårdslöst) kasta l. strö ngt omkring sig l. (i sht i uttr. slänga omkring sig med ngt) svänga sig l. slå omkring sig med ngt. (En viss) flackhet .. föranleder mången tidningsutgifvare att slänga omkring sig med kraftbitar och kraftfraser från utländska tidningar. Livijn 2: 116 (1831). De tyckte, att det blev för mycket oväsen i huset (med en pojke) och att jag drog in för mycket smuts .. och att jag slängde kläderna omkring mig och att jag pratade och skrattade för högt. Lindgren Mio 6 (1954). Slänga pengar omkring sig. SvHandordb. (1966). jfr kringslänga.
3) (†) till I 5 c, ss. dep., i uttr. slängas kring med ngn, slåss med ngn gm att knuffa l. rycka l. slita honom hit o. dit. Ryckia och slängias kring med någon af wrede. Verelius 142 (1681).
4) till II: slängande fara omkring; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl., särsk.: driva omkring l. ligga o. skräpa. Min mans saker slänga omkring på golfvet. Lidforss DQ 1: 409 (1890). Regnhöljet sprack så trasorna slängde omkring, den blå himlen glimtade till. Didring Malm 1: 265 (1914). —
SLÄNGA OMKULL10 04. till I 5: vräka l. störta omkull (ngt l. ngn); äv. refl., i uttr. slänga sig omkull, kasta sig omkull (se kasta omkull 2). Han (stapplade) in i kammaren och slängde sig omkull i halmen. Hemmer Kokko 194 (1920). —
SLÄNGA PÅ10 4.
1) till I 2, 4: kasta på l. hastigt l. vårdslöst sätta l. lägga på (ngt); särsk. (vard.) i uttr. slänga på sig kläderna o. d. Han slängde på sig rocken och gick ut i ovädret. Lagerlöf Holg. 2: 74 (1907). Jag slänger på luren och går tillbaka. Östlund Cheyney BeskPill. 18 (1959). Slänga på sig kläderna. SvHandordb. (1966). jfr påslänga.
2) (†) till III, i uttr. slänga på ngn med ngt, (ge sig till att) utdela upprepade (hårda l. häftiga) slag mot ngn med ngt. De slängde på honom med Piskor. Verelius 143 (1681); möjl. icke särsk. förb. —
SLÄNGA TILL10 4.
1) till I 1: slänga igen (dörr o. d.). Dermed gick jagh (dvs. hertig Adolf Johan d. y.) in uthi min kammar och slängde dörren effter mig till. HB 3: 135 (1687).
2) till I 2: (hastigt l. nedlåtande l. medlidsamt) kasta (ngt) till (ngn); äv. bildl. De slängde till honom .. hvad andra skrädde. Bondeson NAllmogBer. 160 (1888). Han har under en kort sekund slängt till mej en tjurblick. Sjögren TaStjärn. 85 (1957).
3) till II: plötsligt l. häftigt utföra slängande rörelse(r), svänga till o. d. (Henrik tog ett ämbar med) någet watn, med hwilket han wille kasta denne be:tte Anna emellan öghonen, och huru han tå slengde til, råkade han denne Vrsa i ansichtett. BtÅboH I. 2: 121 (1625). Släden slängde till vid hvarje sådan spetsvinkel af vägen (på färden nedför Mont Cenis) så att vi måste gripa tag med händerna för att ej vräkas ut. Ramsay Barnaår 6: 21 (1905). Knöppel Barb. 120 (1916).
4) (vard.) till III: plötsligt l. häftigt utdela slag mot (ngn med ngt). Sundén (1891). Ta bort labben, Olle! Annars slänger ja till dej så du blir blöt! Koch Arb. 245 (1912). —
SLÄNGA TILLBAKA10 040, äv. 032, äv. (vard.) TILLBAKS04. särsk.
SLÄNGA UNDAN10 32, äv. 40.
1) till I 2: kasta undan (ngt l. ngn); äv. bildl., äv. i uttr. slänga undan arbetet, få arbetet att gå undan. I konkurrensen med låsarbetaren, som så att säga ”slänger undan” arbetet, komme .. (maskinarbetaren) att stå sig slätt. MeddSlöjdF 1885, s. 25. Nu vill man slänga undan oss, efter att ha begagnat oss! Begagna — och slänga! Strindberg GVasa 72 (1899). SvHandordb. (1966).
2) till I 5: knuffa l. stöta l. vräka undan (ngn l. ngt). Högerdamen slänger undan vänsterdamen, intager hennes plats (dvs. på kavaljerens knä) och klappar i händerna (i vingåkersdans). Folkdans. 99 (1923). —
SLÄNGA UPP10 4, äv. OPP4.
1) till I 1: slängande höja l. föra upp (ngt); äv. med avs. på dörr o. d.: plötsligt l. häftigt öppna. Gåsen slängde up sit lilla dumma hufvud til et Liberum Veto. Thorild (SVS) 3: 238 (1792). Tord slängde upp bössan och den varma fågelkroppen singlade ner mellan stammarna. Siwertz Sel. 2: 137 (1920). Han slängde upp (bil-)dörren. Fogelström Dolly 39 (1958). särsk. (numera föga br.) refl., i uttr. slänga sig upp, slingra sig upp. Och j Getter och Får! skonen den unga murgrönan, at hon må slänga sig up och kransa den hvita stammen. Enbom Gessner 15 (1794). Därs. 49.
2) till I 2: kasta upp (ngt); äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. (Krögarfar) slår til et skratt, / När Dansmästarn hjulbent skuttar / Och kring golfvet svänger, / Och när han i taket slänger / Opp sin trinda hatt. Bellman (BellmS) 1: 234 (c. 1775, 1790). Slänga upp ngt på taket. SvHandordb. (1966).
3) till I 4: hastigt l. vårdslöst sätta l. lägga l. anbringa l. placera upp (ngt l. ngn på en plats o. d.); äv. refl., i uttr. slänga sig upp i ngt, hastigt osv. sätta sig upp i ngt. (Gåskarlen) slängde honom (dvs. pojken) i all hast upp på sin rygg och for åstad med honom. Lagerlöf Holg. 1: 192 (1906). (Hon) slängde sig upp i sadeln. Sparre Gård. 214 (1928).
4) till I 5: vräka upp (ngn l. ngt på en plats o. d.). Ett regn av järnbitar flög smattrande mot diffusörerna runt omkring, unge Wallin fick en skärva i skallen så att han slängdes upp i ett hörn. Koch Timmerd. 333 (1913).
5) till II: utföra slängande rörelse(r) uppåt (med ngt). Ofta pläga de dansande .. (i skånsk kadrilj) göra helomvändningen med ett högt luftsprång och därvid samtidigt slänga upp med benen. Folkdans. 43 (1923). —
SLÄNGA UR SIG10 4 0. (vard.) till I 2 c, i det bildl. uttr. slänga ur sig ngt, hastigt l. vårdslöst l. obetänksamt yttra ngt. Carlsson 4711 32 (1921). Slänga ur sig en massa svordomar. SvHandordb. (1966). —
1) till I 1: slängande föra ut (ngt). Förtviflans raseri Gudinnans (dvs. Fröjas) bröst betar, / Hon slänger ut sitt hår. GvPaykull 124 bis (1787, 1814).
2) till I 2, = kasta ut 1; äv. utan obj.; äv. mer l. mindre bildl. MarkallN 2: 101 (1821). Vi betade på och slängde ut emot stormen och fingo fisk, id och mört och en och annan aborre. Engström 1Bok 146 (1905). Boken har kommit högre i kurs ... Man köper en bok i stället för att slänga ut pengarna på dyrbara nöjen. SvD(A) 1931, nr 286, s. 3. särsk.
a) (vard.) = slänga ur sig; särsk. ss. anföringsverb. Janson Ön 94 (1908). Jag har inte bett dig komma, slänger Betty ut. Martinson OsynlÄlsk. 117 (1943).
b) (vard.) ge ut (bok o. d.). Strindberg Brev 3: 187 (1883). Mitt förlag (har) i år slängt ut fler böcker än förra året. SvD(A) 1931, nr 322, s. 3.
4) till I 5: vräka l. störta ut (ngn l. ngt); särsk. refl., i uttr. slänga sig ut, störta sig ut. Släkta (dvs. släkten) brukar truten / mot släkta: ”släng ut'en / och ställ'en bakom knuten, / gå ut, ut, ut!” Fröding Stänk 68 (1896). Moberg Rosell 193 (1932; refl.).
5) till II: utföra slängande rörelse(r) utåt (med ngt). Det är lustigt att se, hur .. (hästarna) för vart steg slänga ut med fötterna, för att inte .. (snöskorna) skola slå emot varandra. Sandström NatArb. 2: 135 (1910). —
SLÄNGA ÅT10 4. till I 2: (hastigt l. nedlåtande l. medlidsamt) kasta (ngt) till (ngn); äv. oeg. l. bildl., särsk. (vard.): hastigt l. vårdslöst l. obetänksamt yttra (ngt) till (ngn). Missförståndet 46 (1740). ”Femton rupier”, slänger jag åt honom. Hedin Pol 1: 272 (1911). Edlund Chandler EneDöd 22 (1952). —
1) till I 2, 4: kasta l. hastigt l. vårdslöst lägga l. placera (ngt) över (ngn l. ngt) l. över (åt en sida o. d.); särsk. i uttr. slänga över sig ngt. Slänga öfver sig en kappa. Möller (1790). När renen springer, ligger tömmen på hans högra sida, och när man vill stanna, slänges den över till vänster. Sandström NatArb. 2: 213 (1910). SvHandordb. (1966).
2) till I 5: störta l. vräka över (ngn l. ngt åt en sida o. d.). (Tjuven) hoppade .. up i sadlen och wille sin kos; men Gubben fick honom i benet och slängde honom öfwer på andra sidan, at han föll i backen som en mjölsäck. Dalin Vitt. II. 6: 106 (1740).
3) till II: slängande fara över (åt en sida o. d.). Bakkroppen (hos bocken) ville slänga över åt ena sidan. Lagerlöf Liljecr. 76 (1911). —
Ssgr (Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kan äv. hänföras till släng): A: (I 2 c, IV) SLÄNG-BLICK. (tillf.) om blick som hastigt kastas mot ngn l. ngt. Ullman Präst. 138 (1907). —
(I 1, II) -BOLL. (föga br.) (leksak utgörande en) i snodd l. snöre fastsatt boll (som ljuder vid kringsvängning). Upsala 1919, nr 211, s. 5. —
(II) -BYXA. (föga br.) i pl., om byxor som har sådan vidd i benen att de slänger vid bärarens rörelser. Siwertz Sel. 2: 149 (1920). —
(II) -DANS. slängande l. slängig (lång)dans; äv. bildl. Dalin Vitt. 3: 266 (1738). Bohman OndEld. 44 (1935; bildl.). —
(I 2 c, IV) -FRÅGA. tillfällig l. enstaka utkastad fråga (särsk. vid sidan av huvudtemat vid förhör i skola o. d.); jfr strö-, stänk-fråga. Verd. 1885, s. 233. —
(II) -FÖRE. (släng- 1823. slänge- 1662—1663) [sv. dial. slängföre] (numera föga br.) halkigt före (som medför att fordonet slänger); hjälpligt före. Ekeblad Bref 2: 346, 406 (1662). Reenstierna Årstadagb. 2: 425 (1823). —
(I 2 c, IV) -GROGG. (vard.) grogg som man hastigt l. i förbifarten slänger i sig. Blomberg Överg. 49 (1915). —
(I 1, II) -GUNGA. (i rep o. d. fäst) gunga avsedd att slänga(s); äv. bildl. ÖoL (1852). Knöppel VitDöd. 128 (1922; bildl.).
(II) -HATT. (i sht förr) beteckning på det översta, täckande lagret på sädesskyl vilket består av två korslagda, på mitten brutna kärvar (vilkas rotändar hänger ned o. kan påminna om slokande hattbrätten). LB 2: 99 (1900). —
(I 1) -KAM. (numera knappast br.) grov l. glestandad kam för utkamning l. utredning av (i sht oredigt l. tovigt) hår. BoupptVäxjö 1742. Cannelin (1939). —
(I 4, II) -KAPPA. vid (ofta slängande) kappa (företrädesvis utan ärmar) avsedd att hastigt kunna kastas l. draperas över bärarens axel (axlar); äv. bildl.; jfr skärp-kappa. SP 1780, s. 1088. Almqvist Monogr. 321 (1821, 1845; bildl.).
(I 1, II) -KAST. (numera bl. tillf.) slängigt kast (se kast, sbst.4 IV 1 b). HLilljebjörn Hågk. 1: 28 (1865). —
(I 4, II) -KLÄDE. (i sht förr) till kvinnans folkdräkt i vissa trakter hörande huvudduk avsedd att (vid sorg) draperas över huckle l. hatt o. i två hörn fästas under hakan med de återstående hörnen hängande l. fallande ut över axlarna. RedNordM 1920, s. 9. Odstedt FolkdrDal. 248 (1953). —
(I 1, 2) -KOSA. (släng- 1653 osv. slänge- c. 1750) [senare leden är kåsa, sbst.] (förr) i gruvhanteringen förekommande långskaftat öskar för uppösning av vatten. NoraskogArk. 4: 46 (i handl. fr. 1653). Holmkvist BergslGruvspr. 69 (i handl. fr. c. 1750). —
(I 2) -KROK. krokliknande anordning med vidhängande rep o. d., avsedd att gm kast kunna fästas på eljest icke tillgängligt ställe. SvD(A) 1958, nr 285, s. 11. —
(II) -KRÖK. skogsv. krokighet l. krök i mer än ett plan (hos rundvirke); äv. om stycke av virke med sådan krokighet osv. TNCPubl. 23: 104 (1954; om stycke av virke). Därs. 43: 356 (1969). —
(I 2) -KULA. [jfr t. wurfkugel] (†) med krut fylld kula avsedd att kastas för hand (vid belägring o. d.); jfr kast-kula. 1VittAH 1: 209 (1755). —
(I 2 c) -KYSS. åtbörd varigm man låtsas kasta en kyss från sina egna läppar till en person som befinner sig på avstånd; äv. bildl. Möller (1790). Fryxell Ber. 5: 7 (1831; bildl.). —
(I 2 c) -KYSSANDE, p. adj. (numera bl. tillf.) som kastar slängkyssar; äv. bildl. Gosselman Sjöm. 1: 121 (1839; bildl.). —
(I 1, II) -KÄLKE. kälke som medelst fast(a) arm(ar) är förbunden med en i marken stående påle o. kan bringas att rotera kring denna; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. HC12H 1: 65 (1734). Topelius Dagb. 4: 13 (1839; bildl.).
(II, IV) -KÖRNING. särsk. (vard.) till IV: kort l. tillfällig körning (se köra, v. 8 a). Motorför. 1955, nr 6, s. 7. —
(II) -POLSKA. dans. polska (med livlig rytm) som dansas med kraftiga rörelser; numera i sht allmännare: livlig långdans; äv. mer l. mindre bildl.; i sht förr äv. i uttr. gå som en slängpolska, gå som en dans; jfr sextondels-polska. Posten 1769, s. 534. Det gick ju som en slängpolska (att få familjen hemifrån). Blanche Våln. 445 (1847). Didring Malm 1: 192 (1914; bildl.). Östergren (1941; äv. allmännare).
Ssgr: slängpolske-, förr äv. slängpolska-dans. (-ska- 1753) (numera bl. tillf.) slängpolska. Strand NeliSuec. 51 (1753).
(I 2 c) -PUSSA. (numera bl. tillf.) kasta slängkyss(ar); äv. med obj. betecknande avsked o. d.: kasta slängkyss(ar) till (avsked åt ngn). Jolin Ber. 4: 189 (1877). —
(I 1) -REM. [sv. dial. slängerem; bukgjorden svänges vid selning runt buken på hästen] (†) bukgjord. (En häst med släde har bortstulits.) Släng-Remmen på Selen är sönder på wänstra sidan. DA 1771, nr 12, s. 4. —
(IV) -ROBBERT. (numera bl. tillf.) om hastig l. kort robbert (se robbert, sbst.1). Topelius Dagb. 1: 339 (1834). —
(I 1, II) -RUMPA, äv. (numera bl. starkt bygdemålsfärgat) -ROMPA.
1) i uttr. dra slängrumpa, ss. beteckning på lek bestående i att deltagarna ställer sig i rad o. fattar varandra i händerna varefter anföraren börjar springa i bukter o. svängar så att sladden slängs l. slänger hit o. dit. Tillhagen (o. Dencker) SvFolklek. 1: 199 (1949).
2) långdans (särsk. i uttr. dansa slängrumpa); äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. DN(A) 1933, nr 6, s. 4. Därs. nr 82, s. 11 (bildl.). —
(IV) -RÄTT. (numera bl. tillf.) om hastigt tillagad (enklare) rätt (se rätt, sbst.1 1) l. om (sådan) rätt utanför det vanliga programmet. Carlén Köpm. 2: 220 (1860). —
(I 1, II) -SKJUTS. järnv. växling varigm vagn(ar) i ett av ett lok framdraget tågsätt under fart kopplas bort från detta o. medan den (de) ännu rullar växlas in på annat spår än tågsättets. SJ 4: 475 (1906). —
(I 1, 2) -SKOPA. (i fackspr.) skopa med långt skaft, avsedd att slänga vatten o. d. med; äv.: till grävmaskin hörande skopa som kan föras mot maskinen med hjälp av en vajer. Uhr Koln. 38 (1814). (Grävmaskin med) slängskopa. TechnTermsSoilM nr 311 (1954). —
(I 2 c, IV) -SKOTT. skott som hastigt l. vårdslöst (stundom äv. oavsiktligt) slänges i väg; jfr slump-skott. KrigVAT 1848, s. 3 (1738). Möllersvärd UpplJaktst. 102 (1917). —
(I 1, II) -TRAV. hippol. trav (med en hastighet av 225—250 m i minuten) varvid hästens baksko ofta slår i dess framsko; motsatt: manövertrav. TIdr. 1896, julnr s. 13. —
(I 3) -VARA. (vard.) vara avsedd att slitas o. därefter kastas bort, förbrukningsartikel. SvD(A) 1965, nr 59, s. 5. —
(I 1, II) -ÅKA. (i vissa trakter) slängkälke. Fatab. 1913, s. 46. Albertin .. lovade sin mor, att då hon inte fick gå ditfram till majstången eller till slängåkan på kärret, så skulle hon (osv.). Spong Tavl. 23 (1946).
-FÖRE, se A. —
(II) -GÅNG. om planet(er)s från jorden sett skenbart oregelbundna gång bland stjärnorna. Spegel GW 284 (1685: slånge-Gång, felaktigt för slänge-Gång). —
(I 1) -KONST. i gruva: pumpverk drivet med vev; jfr konst 9 b. Wid .. (vissa små) Grufuor leet .. Mickell Henricssonn opbygge någre Slenge Konster. NoraskogArk. 5: 123 (i handl. fr. 1621). —
-KOSA, se A. —
(I 2) -LOD. projektil (kula av bly o. d.) som kastas (med slunga); jfr lod, sbst.4 2, o. kast-kula. The Romares Skechtor, Slengeloodh och Skåtkolfwar. Schroderus Liv. 649 (1626).
Avledn.: SLÄNGAKTIG, adj. (†) till II, om ögon: som gör kast hit o. dit, flackande. Öghonen (skall) wara tucktelighe, .. Icke ostadighe och slängachtige, hwilket hörer vrsinnigheet till. Hambræus Erasmus A 3 b (1620). —
SLÄNGARE, om person m.||ig., om djur m. l. r.
2) (mera tillf.) till I 3: person som slänger bort l. har för vana att slänga bort utslitna saker o. d. DN(A) 1965, nr 286, s. 8. ÖgCorr. 1969, nr 215, s. 15.
3) [fisken kastar l. river upp slam] (numera föga br.) till I 3: multe. Retzius Djurr. 78 (1772). Löwegren Hippokr. 2: 118 (1910). —
SLÄNGIG, se d. o. —
SLÄNGSEL, f.? l. n.? (slengsl) (†) till I 1?, 2?: slängande l. dyl.? JBureus (c. 1635) hos Lindroth Bureus 106 (i uppräkning av ord bildade med suffixet -sl).
Spoiler title
Spoiler content