[av ljudhärmande urspr., bildat ss. motstycke till SMACK, interj., efter mönster av talrika ordpar (av typen RITSCH : RATSCH, TICK : TACK) representerande tredje avljudsklassens vokalserie; sannol. dock delvis (i bet. 2 (, 3)) påverkat av SMICK, sbst.1, l. SMICKA, v.2. — Jfr SMICK, sbst.2,SMICKFULL]
återgivande ett ljust (ljusare) ljud; äv. närmande sig l. övergående i substantivisk anv.; nästan bl. i förb. med smack (återgivande ett mörkt (mörkare) ljud), i uttr. smick smack, stundom äv. smick smack smack o. d. (äv. med hopskrivning av nämnda uttr.). JBureus(c. 1600) hos Lindroth Bureus 30 (i förteckning, utan angiven bet.).
1) (†) återgivande ljud framkallat av vattendroppe som faller på ngt. Pinck, panck, Smick, Smack, / I hwario wrå hörer man sådan snack (från läckande tak). Aschaneus HwsRegl. 16(1614).
2) återgivande ljud framkallat av hand vid utdelande av örfil o. d. Han (dvs. den berusade djäknen som burit sig dumt åt) får nu smaka Smikk Smakk Smakk. Warnmark Epigr. K 3 A(1688). Han fick smick smack på örat. Weste FörslSAOB(c. 1815). Där vankade smick smack. Därs.
3) (numera bl. tillf.) återgivande ljud framkallat vid kyssande; förr äv. återgivande ljud framkallat vid ätande. När .. / .. Kysz på Kyszar smällte / När uti ett fucktigt Smick Smack Mund på Mund sig artigt fällte / .. Då war mitt Bröst igen belagt med nyian Smärta. Dahlstierna (SVS) 244(c. 1696). Weste(1807; vid ätande).
