SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1979  
SMICKA, v.1, l. SMECKA, v.; pr. ind. -ar (Grubb 515 (1665)) l. -er (Weise 359 (1697)), sup. -t. (VRP 1636, s. 640, Därs. 641). Anm. Beträffande ipf.-, sup.- o. p. pf.-former innehållande -e(c)kt- se SMEKA, v. anm. vbalsbst. -ERI (se avledn.); -ARE (se avledn.).
Ordformer
(-eck- 16651697. -ick- 1635 (: Hoffsmickare), 1636c. 1699, 1740 (: Hof-smickare). -ijk- 1717 (: Smijkare))
Etymologi
[sv. dial. smekå (uttalat med kort vokal o. kort konsonant), slå med små obetydliga slag; etymologiskt identiskt med nor. dial. smika (uttalat med kort vokal o. kort konsonant), stryka, glätta; till den ieur. rot som (med annat avljudsstadium) äv. föreligger i SMEKA, v.; i-vokalismen möjl. konserverad gm tidig intensivbildning av det kortstaviga verbet (jfr SMICKA, v.2). — Jfr SMICKLA, SMICKRA, SMISKA, v.3]
(†)
1) smeka (se SMEKA, v. 1); äv. om man, eufemistiskt för: ha samlag med (kvinna). Iag vndrar om Wälb. Peder Sylfuersparre, icke hafuer smickt sin festemödh .. förän han reeste bort. VRP 1636, s. 640. Mången smeckar barnet för ammans skull. Grubb 515 (1665). (Den kuvade äkta mannen) fräter .. torre Rofwor, och smecker Hustrun. Weise 359 (1697; t. orig.: hertzt).
2) smickra (se d. o. I 1), (lismande) ställa sig in, hyckla. Skiönt du kant politiskt (dvs. slugt) smicka / Får man (osv.) Runius (SVS) 2: 25 (c. 1699). Anm. I nedan anförda språkprov förekommer formen smicka i uppräkning utan angivande av bet. Formen kan därför äv. vara att hänföra till SMICKA, v.2 (ev. äv. SMICKA, sbst.). Arvidi 60 (1651).
Avledn. (†): SMICKARE, m.//ig.
1) till 1, = smekare 1. Fichtelius Wegw. 38 (1717).
2) till 2, = smickrare 1; i ssgn hov-smickare (Schroderus Os. 1: 247 (1635). Nordberg C12 1: 695 (1740)).
SMICKERI, n.
1) till 1: smek (se smek, sbst.2 1). Bliberg Acerra 35 (1737).
2) till 2: smickrande, (inställsamt) smicker, hyckleri. Linc. I 4 b (1640).
Spoiler title
Spoiler content