[sv. dial. smillra, småle (kärleksfullt), göra sig till o. d.; sannol. avledn. av SMILA]
(†) smila (se SMILA 1) l. dyl.; anträffat bl. i överförd anv. (jfr SMILA 2).
a) vara överdrivet l. inställsamt vänlig l. ”söt” i sitt tal l. uppträdande; anträffat bl. i den särsk. förb. SMILLRA ÖVER.
b) vara krypande l. (servilt) inställsam o. d.; anträffat bl. i uttr. smillra lent, av kryperi l. (servil) inställsamhet yttra sig milt (o. förljuget). Då .. en punkt av vigt skal röras, / Då fordrar sannings helga rätt at med besked utföras, / Föraktad vare då en feg — som stammar — smilrar lent. Liljestråle Fid. 67(1797).
Särsk. förb. (†): SMILLRA ÖVER. till a: släta över (med ”sött” tal). Ja! smillra öfver med harfoten se'n! — men var det skäligt at gå ifrån mej? Huru kunde du ha hjerta dertil, för alt hvad jag håller utaf dej! Stridsberg Friman 50(1798).
SAOB
