SMILSK smil4sk l. smi4lsk, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[sv. dial. smilsk, smilsker; jfr d. smilsk; avledn. av SMILA]
(i vissa trakter) (sliskigt) inställsam, smilande, smilig. Du tiggare, / du slav, du lismande, du smilska lögn! Ossiannilsson Browning Pippa 36 (1907). Allihop i huset voro leda och jäkliga för resten. Smilska rackare, som man aldrig visste var man hade. VeckoJ 1915, nr 44, s. IV. Va ville Mr. Urdal? frågade Bombi Bitt så smilskt som aldrig det. Nilsson BombiNick 76 (1946).
Avledn. (i vissa trakter): SMILSKA, v. vara (sliskigt) inställsam l. smilig, smila. Var och en som i sin stad smilskar för makten i en eller annan skepnad och inställsamt springer opportunitetens ärenden, han övar svek. GHT 1935, nr 109 A, s. 3. —
SMILSKHET. r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara (sliskigt) inställsam l. smilig, (sliskigt) inställsam l. smilig uppsyn l. (sliskigt) inställsamt osv. uppträdande, smilighet. SAOL (1950).
SAOB
