SMINK smiŋ4k, sbst.2, n.; best. -et.
(numera mindre br.) handlingen (l. vanan) att sminka sig, sminkning. (En skön yngling förstörde med berått mod sitt utseende.) Mins tu, min yngling, thet, som vtom manfolcks höfwa, / Tig putzar, smörjer qwinskt, kanske ock sminck tör öfwa. Kolmodin QvSp. 1: 153 (c. 1710, 1732). Riddaren d'Elbée .. har .. tillstyrkt, att till underhåll för officersenkor .. lägga skatt på sminket. .. Medwetandet af en välgörande handling skall förhöja sminkrodnaden och sminket skall nu blifwa en dygd. JournLTh. 1811, s. 832; jfr SMINK, sbst.1
SAOB
