SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1979  
SMUL smɯ4l, adj.1 -are; adv. -T; förr äv. SMULT, adj.1
Ordformer
(smul 1833 osv. smullt, r. l. m. 1815. smullt, n. 18361866. smult, r. l. f. l. m. 17911833. smult, n. 1788 osv.)
Etymologi
[jfr dan. o. nor. smul, d. smult, mnl. smolt, fris. smout, feng. smolt (eng. dial. smolt); nära besläktat med SMYLTA, d. dial. smulte, om sjö: bli lugn, fsax. smultro, adv.: sakta, stilla, o. i avljudsförh. till SMÄLTA, v.; formen smul är utlöst ur förb. smult vatten, där -t uppfattats ss. neutrumändelse]
sjöt. om (far)vatten l. sjö (se SJÖ, sbst. 5): som kännetecknas av obetydlig vågbildning; äv. om hav o. d.: som (för tillfället) kännetecknas av smul (i ovan angiven bet.) sjö; förr äv. om väder: lugn, stilla; äv. bildl.: lugn l. stilla. Widegren (1788; om vatten). Detta (farvatten) är så äfventyrligt, att Lotsarne sjelfva draga i betänkande att nyttja detsamma, äfven då smullt sjö och tjenlig vind dervid gynna. Klint KustÖstersjön 28 (1815). Topelius Fält. 3: 47 (1858; om väder). Fondbörsuppgörelsen gick i sjelfva verket mera smult, än man hade befarat. SDS 1901, nr 21, s. 1. Ju längre inåt (mot land) jag kommer, desto smulare blir sjön. Sparre MyrL 189 (1917). Havet låg blankt och smult mellan de otaliga skären. Lagerkvist KämpAnde 146 (1930). SFS 1952, s. 1233 (om sjö). Rydholm (1967: vatten).
Ssgr (sjöt.): SMUL-SJÖ. smul sjö (se sjö, sbst. 5). Schulthess (1885).
-VATTEN. smult (far)vatten. Sparre MorElg 58 (1918).
Ssgr (mera tillf.): smulvattens-revel. jfr revel II 2. Siwertz Jord. 48 (1936).
-våg. Enckell Valv. 23 (1937).
Spoiler title
Spoiler content