SMYLTA, v.; utom i inf. anträffat bl. i pr. sg. -er.
Etymologi
[sv. dial. smylta; jfr feng. gesmyltan, stilla (vågor); nära besläktat med (sannol. avledn. av) smult (se SMUL, adj.1)]
(†) om vind: sakta sig, stillna, bli lugn; äv. refl. Arvidi 85 (1651; i rimlista). Wädret smylter .. (dvs.) sachtar sig, stormen minskas. Spegel 453 (1712; från Södermanl. o. Dalarna). Vinden smylter. Schultze Ordb. 4630 (c. 1755). Wädret smylter sig. Ihre (1769; från Södermanl.).
