[sv. dial. smulna; jfr ä. d. smulne hen, vittra bort, smulas; till SMULA, sbst. o. v.]
bli till smulor, sönderfalla i smulor, smulas (se SMULA, v. 1); äv. i uttr. smulna i l. till ngt; äv. bildl. Lifvet syntes mig likt .. ett färglöst intet, som smulnar till dam. Hansson Nott. 121(1885). Söljan smulnar i skärfvor. Levertin II. 2: 24(1887). Den smulnande tegelstenen. OoB 1893, s. 244.
SAOB
