SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1979  
SMUNKE, m.; pl. -ar.
Etymologi
[jfr t. dial. schmunk, drummel; till SMUNKA]
(†) ss. nedsättande personbeteckning: snåljåp. Ero i (dvs. byamännen i Mörby i Östergötl.) tåcka smunkar så skiter jag i eder. EtnolKällskr. 2: 18 (1819). Eij heller jag tar til godo at I på allmen sammankomst kallar mig och min granne smuncke. Därs.
Spoiler title
Spoiler content