SMUNKA smuŋ3ka2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. smonka, vara gnidig, snåla, sv. slang smunka; jfr sv. dial. smunken, hungrig; jfr äv. t. dial. schmunken, äta; sannol. till SMUNK. — Jfr SMUNKE]
(i vissa trakter, vard.) förgäves åtrå l. längta, (få) vara utan, sukta. Fädernesl. 1897, nr 83, s. 1. Flickorna som inte ha så god råd få smunka och se på hur de egoistiska karlarna gona sig (på danssalongen gm att röka o. dricka). Carlsson HelaSthm 238 (1912).
SAOB
