SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1979  
SMYLA, v.2; pr. sg. -er Kolmodin QvSp. 1: 149 (c. 1710, 1732).
Etymologi
[sv. dial. smyla; av sv. dial. (Gotl.) smygla, smyga; jfr nor. dial. smygla (i bet. 2); avledn. av SMYGA, v.1 — Jfr SMYLER]
(†)
1) smyga (se SMYGA, v.1 1); äv. refl.: smyga sig (se SMYGA, v.1 2). JWollimhaus Vitt. 6 (1666). Vti och vtur säng som wi osz wiste smyla, / Så böde wi ock til, thet längst wi kunde, skyla / För Fadren thenna synd. Kolmodin QvSp. 1: 48 (c. 1710, 1732). Schultze Ordb. 4626 (c. 1755).
2) [sannol. äv. att hänföra till SMYLA, v.1] bildl.: vara inställsam, ställa sig in, krypa, hyckla l. dyl. Schultze Ordb. 4626 (c. 1755).
Anm. Den hos Schultze Ordb. 4626 (c. 1755) anträffade formen smygla (med uppgift att denna skulle förekomma i ä. sv. ss. en motsvarighet till smila o. smyla) torde vara en etymologisk konstruktion [jfr dock sv. dial. smygla, nor. dial. smygla (se ovan)].
Särsk. förb. (†): SMYLA SIG FRAM. till 1: smyga sig fram. Serenius (1741).
Spoiler title
Spoiler content