[jfr mlt. smussern, lt. smustern, smuustern, nl. dial. smuisteren, viska, le, fnissa; sidoform till MYSTRA;möjl. eg.: (åstadkomma ljud gm att) göra vissa rörelser med munnen (o. etymologiskt identiskt med SMYSTRA, v.2)]
(†)
1) mysa, småle, smila; jfr MYSTRA 1. Pijgorne lee där i wrån, och drängiarne smystra på golfwet. Stiernhielm Herc. 351(1658, 1668). Laxöre wet man ock i thenna Fiolen (dvs. Gullmarsfjorden) liustra; / Ja Mackril med Dörg, Not, at mången man plär smystra. Œdman Bahusl. 40(1746). Ihre(1769).
2) i överförd l. bildl. anv. av 1 (jfr MYSA d); särsk. dels om ansiktsmin, dels om orgel: ljuda behagligt (med ett ljud som åstadkommer välbefinnande). Spegel GW 32(1685; om morgonrodnaden). Hans Kärleekz-wäne Miner / The smystra så at han all Ögon til sig drager. Därs. 176. Omskönt hon (dvs. själen) hörer eij de liufsta orgor smystra. Runius (SVS) 2: 4(1697). Hwad är jag ser och hörer här kring desze Floræ Systrar? / Hwad stora flockar skocka sig? hwad kiärlek åt dem smystrar? Twist Nyårsönsk. 3(1750).
