SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1979  
SMÅL små4l, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(smol c. 16131915 (: hösmol). smål c. 1645 (: Höösmål) osv.)
Etymologi
[sv. dial. smål, smöl (med grumligt ö-ljud); jfr nor. dial. smol; etymologiskt identiskt med SMUL, sbst. — Jfr SMOLK, SMÅLSKE]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) avfall från ngt i skog l. på odlad mark växande, fnas, smolk; äv. i individuell anv., om enskild partikel av sådant avfall osv.; äv. bildl. l. allmännare: småsak, obetydlighet. Lichinis är en aff the skijnande Edelsteenar ... Och när man i Soleskijnet gör honom warm medh fingren, så dragher han til smol och agnar. Forsius Min. 112 (c. 1613). På Sommarbetet kan Ullen (på fåren) .. taga widhängande smål och orenlighet til sig, fast icke til så stort förderf. HushBibl. 1756, s. 545. Hvarje (pappers-)ark måste öfverses och knutar samt smål lossas utur ytan med trä- eller benknifvar. Lördagsmag. 1837, s. 103. Ej minsta grand, ej minsta smål, / Att det ej såras, ögat tål. Franzén Skald. 6: 229 (c. 1840). Jag fick ett smål i ögat. Östergren (1942). — jfr HÖ-SMÅL.
Spoiler title
Spoiler content