publicerad: 1980
SNABBA snab3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (anträffat bl. i vbalsbst. till verb med snabba ss. senare ssgsled); -ARE (se avledn.).
Etymologi
2) tr.: påskynda (ngt); numera bl. i särsk. förb. o. i ssgn UPP-SNABBA; äv. (i den särsk. förb. SNABBA IHOP): snabbt åstadkomma (ngt). Snabba resan. Schultze Ordb. 4630 (c. 1755).
3) (vard.) refl.: skynda sig (se SKYNDA II 1). Lucidor (SVS) 184 (1672). Si! nu dragare snabba sig hem med plogar och oken. Palmfelt Ecl. 8 (1740). Snabba er nu, flickor, och plocka bra med rosor och lilkonvaljeblad. CFDahlgren 3: 20 (1822). DN 1970, nr 343, s. 23.
4) (tillf.) i pass., övergående i deponentiell anv.: öka farten. Det är som om hela språkformen (hos Strindberg) steg och föll, snabbades och dröjde, allt efter talet. DN 1909, nr 13911 B, s. 1.
Särsk. förb.: SNABBA IHOP10 04. (mera tillf.) till 2: snabbt få ihop l. åstadkomma (ngt). DN(B) 1957, nr 301, s. 5. —
SNABBA PÅ10 4. (vard.)
1) till 1: skynda på. DN(A) 1961, nr 174, s. 13 (om löpare). Drömmer Ni om ny bostad till hösten? Då måste Ni snabba på! SvD 1969, nr 147, s. 20.
SNABBA UPP10 4 l. OPP4. till 2: öka farten hos. Morgonpersontåget 122 har snabbats upp. SvKomm. 1957, nr 6, s. 7. jfr uppsnabba.
Avledn.: SNABBARE, m. (i Finl., numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) till 3: springpojke (vid tryckeri). TPedFinl. 1895, s. 125. Hufvudstadsbl(A) 1943, nr 82, s. 1 (om förh. 1875).
Spoiler title
Spoiler content