publicerad: 1980
SNARA sna3ra2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.).
Etymologi
[sv. dial. snara; jfr (ä.) dan. o. dan. dial. samt nor. (dial.) snare; till (stammen i) SNARA, sbst.1; i bet. 2 dock delvis etymologiskt identiskt med SNARA, v.1 — Jfr SNAR, sbst., SNARLA]
1) (†) förse (budkavle) med en (ränn)snara (symboliskt underrättande mottagaren om det straff gm hängning som blev följden, om budkavlen icke vidarebefordrades); anträffat bl. i p. pf. J vestergöthland ther vthsende ære budkaffla snarade och brende j bland almogen. G1R 4: 206 (1527). jfr Fischerström 3: 479 (1787).
2) bringa (ngn l. ngt) att fastna i snara l. med hjälp av snara bemäktiga sig l. fånga (ngn l. ngt); i sht i fråga om djurfångst (särsk. fångst av fågel l. fisk (i sht gädda) med användande av snara); i sht förr äv. allmännare: bringa (ngn l. ngt) att inveckla sig l. trassla in sig o. fastna (i ngt), snärja (särsk. i fråga om fisks insnärjande i nät o. d.); äv. abs.; äv. oeg. l. bildl. (i sht förr äv. i fråga om ngns invecklande i lögner l. motsägelsefulla yttranden o. d.: snärja). Nw haffuer gud .. / .. lögnen vppenbarat, / som mongan haffuer snarat. Ps. 1536, s. 93. TIdr. 1882, s. 28 (abs., om snarjägare). Länsman (tittar på fågeln): ”Den ä ju snarad, vet du inte, att de ä böter på att snara fågel?” Kurre 1908, nr 47, s. 3. Hur många millioner fiskar snaras icke på nät? Ekman NorrlJakt 175 (1910). Domaren snarade honom (dvs. den anklagade) alltemellanåt i motsägelser. Han snärjde in sig och fick en ny skopa tillsägelser. Segerstedt Spalt. 15 (1927, 1933). Ett sådant överfall som på Brännkyrkagatan häromdagen, då en gammal dam blev snarad, omkullryckt och rånad .. inne i en förstuga är ganska uppskakande. SvD(A) 1934, nr 185, s. 8. Snarning förekom dels på våren under lektiden, dels vackra sommardagar, då gäddan låg och solade sig på grunt vatten nära stranden. Levander DalBondek. 1: 60 (1943). Fabrikörn .. hade blivit snarad av en röhårig brud när han närma sej folkpensionen, å de sluta me att hon ändra hela hans livsföring så han höll på att klappa igenom. DN(A) 1965, nr 14, s. 8. — jfr RIP-SNARNING. — särsk.
a) (mera tillf.) motsv. SNARA, sbst.1 1 a, närmande sig l. övergående i bet.: (med snara) strypa (ngn). 11-årig flicka hade snarats, lagts i säck. DN(A) 1930, nr 233, s. 5.
b) (i sht i fackspr., särsk. skogsv.) i fråga om uppfordring av timmer vid sågverk: lägga rännsnara (av kätting o. d.) om o. dra åt kring (stockar så att dessa sammanhålls o. bildar ett knippe lämpat för att krokas fast vid uppdragskätting o. d.). HbSkogstekn. 444 (1922). Över bassängerna inåt sågen rådde ”påhängarna”, de som hade till uppdrag att snara stockarna i knippen om 5 à 6 stycken och sedan kroka fast knippet vid uppdragningskättingen. Sågverksminn. 184 (1948; om förh. c. 1900).
Särsk. förb. (till 2): SNARA UPP10 4, äv. OPP4. (tillf.) snara o. lyfta l. rycka upp (fisk). Ekman NorrlJakt 322 (1910; med avs. på gädda).
Ssgr (till 2): A (Se anm. sp. 7986 o. jfr de under snara, sbst.1 anförda ssgrna): SNAR-SKANK. (i vissa trakter, vard.) krokben (se d. o. b); i sådana uttr. som sätta snarskank för ngn l. (oeg. l. bildl.) sig själv, sätta krokben för ngn resp. sig själv. Ekman Häxring. 108 (1974: för sig själv).
B: SNARNINGS-GRÄNS. (i fackspr., särsk. jur.) tänkt gränslinje skiljande område där enligt lag snarning av (vissa arter av) vilt är tillåten från område där enligt lag sådan snarning icke är tillåten; i sht i uttr. ovan snarningsgränsen, ss. beteckning för område där snarning av angivet slag är tillåten. SFS 1955, s. 761 (: ovan snarningsgränsen).
Avledn.: SNARARE, m.//ig. person (i sht fångstman) som snarar. Molin SSkr. 219 (c. 1895; om fiskare). jfr rip-snarare.
Spoiler title
Spoiler content