publicerad: 1980
SNARK snar4k, i bet. 1 o. 2 n. (Forsius Fosz 549 (1621) osv.) l. (i sht i konkretare anv.) r. l. m. (KrigVAH 1833, s. 251, osv.), i bet. 3 r. (IllSvOrdb. (1955) osv.); best. -et resp. -en; pl. ss. n. =, ss. r. l. m. -ar (Kurre 1909, nr 5, s. 3, osv.).
Ordformer
(förr äv. snarck)
Etymologi
1) motsv. SNARKA, v. 1, i fråga om ljud l. ljudföljd(er) som frambringas under l. i samband med (naturlig) sömn: snarkande, snarkning (särsk. om enskild akt l. enskilt ljud); äv. (i sht vard.) närmande sig l. övergående i att beteckna (snarkande o.) sovande l. sömn(stund) l. blund l. tupplur (med snarkning). Dalin Vitt. 6: 61 (1755). Hans (dvs. sömngudens) herrliga snark, som rullade fram mellan bergen, / Liknade, utan blixt, Olymp-beherrskarens åska. AJourn. 1820, nr 252, s. 2. När Adam en afton tog sig en snark. Stangenberg Skämtd. 26 (1921). När han tog snarken efter middagskäket. Dens. SkämtJaktd. 43 (1931). Om du nu är mätt, så gå in och dra ett par snarkar på soffan. Blomberg MolnBröd. 199 (1932). Gubben sov som en stock, och väggklockan tickade taktfast. / Åtta tick till en snark och sedan en pust efter snarken. Ljungquist HerrLPlant. 72 (1936). I forna patriarkaliska tider, berättar Troels-Lund .., gick husfolk och tjänare .. till sängs i en enda bädd. Men det var ordning på det hela. .. ”Klart att vända!” — ljöd kommandot och så gick snarken vidare. Ruin SjunknH 189 (1956). — jfr STOR-SNARK.
2) (numera bl. tillf.) motsv. SNARKA, v. 2, i fråga om (om snark (i bet. 1) erinrande) ljud l. ljudföljd(er) som icke frambringas under l. i samband med (naturlig) sömn.
a) motsv. SNARKA, v. 2 a, om persons l. djurs rosslande l. gurglande o. d. (äv. konkretare, om enskild akt av rosslande osv. l. enskild rossling l. gurgling o. d.). Warer toligh, .. / .. sadhe Reynick medh hast, / Och hölt emedan Isgrim fast, / Wed strupen hans, ther war stort snarck. Forsius Fosz 549 (1621). Til onda tecken (hos hästen) räknas sprydhet, blängande ögon, en snark med stirrande öga och spetsade öron (osv.). KrigVAH 1833, s. 251.
b) motsv. SNARKA, v. 2 b, om dovt vibrerande ljud l. läte(n) som ett föremål ger ifrån sig; särsk. om (sur) rökpipas snörvlande l. fräsande l. knastrande. Medan pipan .. med sakta snark ledsagar ens lyckliga bekymmersfria drömmar. SvD(A) 1921, nr 273, s. 11.
3) [bet.-utveckling ur 1 (med avs. på bet.-utvecklingen jfr TORK, sbst.); möjl. dock delvis elliptisk bildning till SNARK-LÅDA l. SNARKOFAG] (i slangfärgat spr.) om säng. Kliva ur snarken. IllSvOrdb. (1955). Ligga och dra sig i snarken. Därs. (1955).
Ssgr, se snarka, v. ssgr.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content