SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1980  
SNARR, sbst.2, r. l. m.; best. -en.
Etymologi
[jfr ä. t. schnarre; till SNARRA o. sannol. etymologiskt identiskt med SNARR, sbst.1]
(†) (fiol)sträng. Jag grijpern (dvs. en viola di gamba) på sin Snarr: Hoo wil mig thet förneka; / Jag dragern vp och ned; iag tagern på sijn Quicka. Stiernhielm Gåta (c. 1650). Och ther så händer, Snarren löper af, och slaaknar, / Så sätter iagen in, och wrijdern vp igen. Därs. Hiärne Orth. 63 (1717).
Spoiler title
Spoiler content