SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1980  
SNARVLA snar3vla2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr SNARVEL.
Etymologi
[sv. dial. (Finl.) snarvla, morra, föra oljud, bullra, skrävla; jfr fvn. snarfla, rossla; till (stammen i) SNARVA]
(i Finl.) om människa: pladdra l. sladdra; i sht förr äv. om djur, i fråga om att frambringa en oavbruten följd (oavbrutna följder) av läten (närmande sig l. övergående i bet.: föra oljud l. väsnas). Det höres på långt avstånd, när tusentals (alkekungar) snarvla samtidigt. Hortling Fågelnamn 221 (1944). (Vid jubileet) var det samma gamla välbekanta, livligt snarvlande klass som förut fastän somliga av oss inte träffats på många år. Borgåbl. 1978, nr 100, s. 4.
Spoiler title
Spoiler content