SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1980  
SNARV snar4v, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[sv. dial. snarv(ot), snäsig, vresig, sträng, skarp, vass, hård; till (stammen i) SNARVA; bet. 2 utgör möjl. överförd l. bildl. anv. av 1]
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om person: vass, vresig, argsint. Hon var snarv, gamla landshövdingskan ... När jag var tidningspojke som grabb och inte lyfte på mössan för henne, så tala hon alltid om det för chefen! DN(A) 1966, nr 124, s. 11.
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, o. sport.) om hugg (se HUGG, sbst.1 7 d) i pärkspel: som utförs snärtigt l. schvungfullt o. på så sätt att bollen mycket snabbt rör sig nära intill o. längs efter marken. När bollen (vid pärkspel) kommer i nästan rät linie och på obetydligt afstånd från markens yta, .. heter (hugget) putthugg eller snarft hugg. LfF 1877, s. 108.
Ssg (till 2; i vissa trakter, bygdemålsfärgat, o. sport.): SNARV-HUGG. snarvt hugg. SvNat. 1934, s. 96.
Spoiler title
Spoiler content