SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1980  
SNIKA sni3ka2, v.2 -er, -te, -t, -t, l. -ar, -ade, -at, -ad; o. SNIKAS sni3kas2, v. dep. -es, -tes, -ts, l. -as, -ades, -ats. (pr. sg. -ar Kolmodin QvSp. 2: 16 (1750) osv. -er LPetri Sir. 10: 9 (1561: affsnijker), Dalin Vitt. 3: 239 (c. 1735) osv. -es, dep. Sundén (1891) osv. — imper. sg. snik Aschaneus HwsRegl. 17 (1614) osv. — ipf. -te Sundén (1891) osv. -ades, dep. WoJ (1891) osv. -tes, dep. Nordenflycht (SVS) 1: 60 (c. 1740) osv. — sup. -t OPetri Tb. 281 (1529: snijkt sich .. til) osv. -ats, dep. FoU 15: 106 (1902) osv. -ts, dep. Weste FörslSAOB (c. 1817) osv.). vbalsbst. -ANDE, -NING (numera föga br., 2Kor. 9: 5 (NT 1526: affsnikning), Falck Und. 198 b (1558: besnikning)); -ARE, se avledn.
Ordformer
(förr äv. snijk-. -a 1558 (: snike .. ifrå) osv. -as, dep. 1747 osv. -ia 1541 (: besnijkia), 16181620, 1629 (: penninge snijkrare; sannol. felaktigt för penninge snijkiare))
Etymologi
[fsv. snikas, sv. dial. snika (st. o. sv.v.); jfr fvn. sníkja (sv. v.), nor. dial. snikja (st.o.sv.v.); etymologiskt identiskt med SNIKA, v.1 — Jfr SNIKEN, SNIKUS, -SNISKARE]
(i sht vard.)
I. i icke deponentiell anv.
1) vara sniken l. girig l. girigt l. ivrigt trakta l. fika l. längta efter ngt, stundom närmande sig l. övergående i bet.: tigga; i sht med bestämning inledd av prep. efter (stundom till, förr äv. ), betecknande det som ngn girigt osv. traktar osv. efter. Snijk icke Efter annars ägodeelar. Aschaneus HwsRegl. 17 (1614). Nu kallar du den, som sniker, girug. Dalin Vitt. 3: 239 (c. 1735). Därs. II. 4: 199 (1759: ). Wäntligit arf, som man för hastigt sniker at ernå, / Går på sidstone bort och får ej lyckliga trefnad. Nicander SalOrdspr. 47 (1760). Till sura rönnbär snika / vi väl alla i en flock. Björlin NipSkog. 47 (1912). Charlotte: Hör nu, farsgubben ... Där finns inga fikon (i din handelsbod). .. Amelie: Och det skulle passa oss så bra just nu. Joakim: Amelie, att du inte vuxit ifrån att snika. Smith RoyalSuéd. 119 (1921). SvHandordb. (1966). — jfr BE-, EFTER-SNIKA. — särsk. (†) i uttr. snika efter ngt, inställsamt tigga l. be om ngt. En Girig-buk, ur hwars niska händer Hustrun måste snika efter sina nödtorfter. Dalin Arg. 1: 243 (1733, 1754); jfr 2.
2) sniket tillskansa sig l. dyl.
a) i fråga om att sniket l. girigt tillskansa sig ngt l. lura till sig ngt l. tillskansa sig osv. o. beröva ngn ngt l. snylta sig till ngt; i särsk. förb. o. ss. senare led i ssgr. — jfr AV-, BORT-, TILL-SNIKA.
b) (numera mindre br.) i annan anv.: snika till sig (ngt; se SNIKA SIG TILL); äv. utan obj.: sniket l. snålt ta (från ngt). Om wij .. niupa, nappa, snijkia, plåcka, kraffza och skaffua ifrå Predikoämbetet. LLaurentii Nyåhrspr. F 1 b (1618). (Stjärntydarna) snijka, / vhr Bondans Låår, / thet han sin Barn borde gifwa. Wivallius Dikt. 99 (c. 1643). — särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.; anträffat bl. i utvidgad anv., om hand: som snålar till sig o. d., girig; jfr 1. Björlin NipSkog. 50 (1912).
II. ss. dep., = I 1; i sht i uttr. snikas efter, förr äv. om ngt. Du (dvs. den döde), som i werden här, för dit beröm och namn, / Ej sniktes efter ros, ej wille ära tigga. Nordenflycht (SVS) 1: 60 (c. 1740). De snikas om bitarne. Weste FörslSAOB (c. 1817). (Sv.) Snikas .. (t.) filzig sein. SvTyHlex. (1851). Att bära brickor och langa öl (på ett kafé), ja att snikas efter dricks — det kändes som hädiskt då de .. visste att .. våren fanns långt därifrån. Carlsson Hel 135 (1953).
Anm. till II. Det i nedan anförda språkprov förekommande slijkas är möjl. felaktigt för snijkas (se SNIKA, v.2 II) l. fijkas (se FIKA, v. 4 b). Döden .. slijkas och snälas (sannol. felaktigt för snålas) effter Menniskian, och vpslukar .. then eena nu, then andra ett annat sin. LBenedicti Lijkpr. 42 (1618).
Särsk. förb. (till I 2 a; numera i sht vard.): SNIKA BORT. (†) snika till sig (ngt) från ngn. Stiernman Com. 1: 277 (1577). jfr bortsnika.
SNIKA IFRÅN (†) i uttr. snika ngn ngt ifrån, snika till sig ngt från ngn. G1R 28: 302 (1558).
SNIKA SIG TILL10 0 4 l. TILL SIG4 0. sniket l. girigt tillskansa sig (ngt); snylta till sig (ngt); förr äv. i uttr. snika sig ngt till. Andrees sc(ri)ffue(re) hade forrædelige snijkt sich .. (ett visst) breff til. OPetri Tb. 281 (1529); möjl. icke särsk. förb. Ziba, som hade bordt bewara sins Herras Mephiboseths gods, wille snika godset til sig, och göra sin Herra .. til en betlare. Spegel Pass. 97 (c. 1680). Snika sig till en middagsbjudning. Grimberg VärldH 4: 435 (1930).
SNIKA UNDER l. UPPUNDER SIG. (†) snika till sig o. lägga under sig (ngt), sniket l. girigt lägga under sig (ngt). The Rydsche köpmän .. snike vpunder sigh the bäste .. schinwarer the kunne öffwer kome. HFinlH 10: 18 (1561). Hiärne 2Anl. 316 (1706).
SNIKA ÅT SIG10 4 0. snika till sig (ngt), snåla åt sig (ngt); i sht förr äv. abs. Rålamb Resa 69 (1658, 1679; abs.). Östergren (1942).
Avledn.: SNIKAKTIG, adj. (†) till I 1 (o. 2), II: sniken. Schroderus Os. 1: 286 (1635; om människor). Därs. III. 1: 28.
SNIKARE, m.//ig. (tillf.) till I 1 (o. 2), II: person som sniker (efter ngt l. till sig ngt) l. snikes (efter ngt); förr särsk. i ssgn penninge-snikare.
SNIKELIGA, adv. [möjl. till snik, adj.] (†) till I 1 (o. 2), II: sniket l. snålt o. d. Linc. H 4 a (1640).
SNIKIG. (tillf.) till I 1 (o. 2), II: sniken; äv. i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv., särsk. om vind: snål. GHT 1952, nr 87 1/2, s. 3 (om vind). jfr: Penningesnikig. Schroderus Casm. 338 (1615).
SNIKSAM, adj. (mindre br.) till I 1 (o. 2), II: sniken; anträffat bl. i utvidgad anv., om bank (se bank, sbst.3 1): som präglas av snikenhet o. d. Saxon Palest. 108 (1921).
Avledn.: sniksamhet, r. l. f. (mindre br.) om egenskapen l. förhållandet att vara sniksam, snikenhet. Östergren (1942).
Spoiler title
Spoiler content