SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1980  
SNIK, adj.
Ordformer
(snijk)
Etymologi
[sannol. variantbildning till SNIKEN efter mönster av ordpar som ILSK:ILSKEN, SNOP:SNOPEN. — Jfr SNIKELIGA]
(†) sniken l. snål o. d.; äv.: ekonomisk (se d. o. 3). Verelius 67 (1681: Sniker). Som ibland Officerare understundom finnas de, som i deras egit huushåldswäsende äro snijke nog .., så torde man där finna .. (en) tillgång (för ordningsmannaämbetet). HSH 30: 321 (1718).
Avledn.: SNIKHET, r. l. f. (†) om egenskapen l. förhållandet att vara sniken l. snål o. d., snikenhet; äv. mer l. mindre bildl. Hwad är ett Stykke Gull, som Hugen plär åtfika, / än .. / en Lykta utan Lius, en Snikhet, Blindhet, Wandring. Warnmark Sinnew. 50 (1687). Jag må wäl lee åth dem, .. / Som sedan snijkhet dem i ungdomen giort gamla, / Måst (i graven) blifwa .. egne matkars frö. Granatenflycht Penn. 20 (1698). Gezelius Spegel O 2 b (1714). Anm. Äldst är snikhet sannol. anträffat i nedan anförda språkprov. Möjl. föreligger här dock ett eljest icke anträffat snik, sbst.2, med betydelsen snikenhet. Gudh fullfolgde sin rättwijsa doom emoot thet Romerske Folcket, igenom Cæsaris otilbörlige snijk och girigheet, hwilken dreef honom ther til, at han skulle Regeringen intaga. Sylvius Mornay 210 (1674).
Spoiler title
Spoiler content