(snil c. 1550—1738 (: snilrådigt). snild 1851 (arkaiserande). snill 1561—1760. — n. o. adv. snildt c. 1580. snilt 1674)
Etymologi
[fsv. sniller, snill, snil; jfr fd. snildær (d. snild), nor. snild, nor. dial. snild; biform till SNÄLL(med -i-et i stamstavelsen analogiskt överfört från SNILLE)]
(†) klok, förståndig, begåvad; äv. dels: slug, listig, dels: snabb. GlTer. 13(c. 1550). Dett war och then lille små dreng / han springer på hesten snille. Visb. 2: 233(c. 1600). Papisternas, sampt theras anhangs falska Practiker och snilla boofwerij. Forsius Fosz 368(1621). Dhen man är wijs och mycke snill, / Som alt til bästa tyda will. Grubb 84(1665). ThKnös i 2SAH 26: 50(1851).
Avledn. (†): SNILLHET, r. l. f. klokhet, vishet, förstånd; äv. dels: slughet, list (äv. i utvidgad anv.: bedräglighet), dels: kunskap l. förfarenhet; jfr snällhet. Luk. 1: 17(NT 1526; Luther: klugheytt). Then som åstundar snilheet j Gudz Lagh, han fåår henne. LPetri Sir. 15: 1(1561). Dawedh friff beskyller Jacob Månsson för snilheet wthj wägande. VästeråsTb. 1634, fol. 11. Snilhet brukas och när Unger-Swennen lockar / Een Jungfru med sin Ord långt sötare än Socker. Spegel GW 229(1685). Snillhet onekligen är bland Kungars yppare Dygder. Nicander KonStyr. 4(1760).
SAOB
