[sv. dial. snoð, snod, sno, snäv, trång, kal, obevuxen, utan hår; sannol. regionalt utvecklad sidoform till SNÖD]
(†)
1) om kläder: knappt tilltagen l. snäv l. trång; äv. i överförd anv., om person: klädd i knappt tilltagna osv. kläder. I Staden må man ledse blij, / Wijd werldzens myckle gycklerij. / På bygden går man snood och snääf, / J kläder, samt i seeder strääf. Columbus BiblW O 2 a(1674). (Sv.) En sno råkk, (lat.) Tunica arcta & angusta. Schultze Ordb. 4654(c. 1755).
2) hårlös, kal. Morungen .. kallas then (säl) som är smärtare, mörkbruner, sno, el(le)r intet så hårriker som the andre. Broman Glys. 3: 559(c. 1740).
Ssg (till 1; †): SNOD-KLÄDD, p. adj. (sno-) klädd i knappa l. korta o. snäva kläder. Schultze Ordb. 2328(c. 1755).
SAOB
