SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1980  
SNORPA snor3pa2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[av ljudhärmande urspr.]
(mera tillf.) om andfågel: avge sitt (om (upprepat) ”snorp” erinrande) karakteristiska läte, snattra (på angivet sätt). När han på kvällskvisten står ute på vedbacken och täljer sina ryssjejordar och hör gräsänderna snorpa i tjärren, känner han sugningar i hjärtat, och hans högra pekfinger böjer sig instinktivt, liksom det sökte efter bössans avtryckare. UNT(A) 1943, nr 90, s. 6.
Spoiler title
Spoiler content