SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1980  
SNOTTER, adj.
Etymologi
[sannol. etymologiskt identiskt med fvn. snotr, förståndig, klok (nyisl. snotur, snygg, fin, elegant, smakfull), o. got. snutrs, feng. snot(t)or (ä. eng. snoter), fht. snottar, alla med bet.: förståndig, klok; av ovisst urspr. — Jfr SNOTTRA, sbst.1, SNUTTER]
(†) om person: som är rask l. skicklig i sitt tal, talför, vältalig; äv. om ngt sakligt: snabbt fungerande l. verkande. Badstu-Mannen först the snottre Koppor warmar / Och drager sedan Blood af Skulror, Been och Armar. Spegel GW 67 (1685). (Sv.) Snotter .. (lat.) lingva promptus, disertus. Spegel 458 (1712). Schultze Ordb. 4666 (c. 1755).
Spoiler title
Spoiler content