[sv. dial. snott (uppteckning fr. 1966), snått; samhörigt med sv. dial. snätta, urspr. starkt v.: ila snabbt bort l. förbi, hastigt titta in (hos ngn) m. m. (se SNÄTTA, v.), bildat till dess o-stadium (som äv. föreligger i ipf-formen snott); med avs. på bildningssättet jfr likabetydande sv. dial. snårt, på motsv. sätt bildat till SNÄRTA, v.; formen snodt utgör en (av SNO, v.1, betingad) ortografisk variant (såvida den icke representerar en (annars icke anträffad) adverbiell bildning till sistnämnda ord)]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) på sätt som kännetecknas av snabb(a) l. hastig(a) rörelse(r) l. förflyttning(ar) l. av skeende inom (mycket) nära framtid l. (tämligen) omedelbart, snabbt l. fort l. genast l. strax. Packe edher vth, och thet skall wara snått, / Lijfwet skole I rätt nu mista brått. Brasck Apg. L 2 b(1648). Jag är en ödmjuk Tull-betjent, / Med hvilken ej är stort bevändt, / Där jag ej snodt skull hulpen blifva. Bellman (BellmS) 12: 72(c. 1772).
