SNOTTRA snot3ra2, v. -ade
Etymologi
[sv. dial. snottra; sannol. ljudhärmande o. möjl. i (yngre) avljudsförh. till SNATTRA, v.]
1) (numera bl. i vissa trakter) pladdra l. babbla l. snattra. Ankor .. (dvs.) Alla som ständigt äro törstige, och ligga med munnen öfwer glasbrädden; samt därwid snottra om Avisan och wäderleken. Posten 1769, s. 978. Smörgåskorgar packades upp, kaffe kokades i en väldig panna inne hos Smedsmor, man åt och drack och sjöng och ”snottrade” så att det hördes över halva fäbodtäkten. TurÅ 1945, s. 155 (i fråga om förh. i Dalarna).
2) använt i sällskapslek ss. ersättningsord för ett visst verb som ngn av deltagarna får till uppgift att gissa sig fram till gm att ställa frågor till övriga deltagare o. få svar på dessa, varvid (i såväl frågor som svar) ifrågavarande verb företräds av l. ersätts med ”snottra”; äv.: leka denna sällskapslek; äv. närmande sig l. övergående i substantivisk anv., om denna lek. (Yttrat av gissande person:) Kan man snottra både sommar och vinter? Östergren (1943). Vi snottrade. Det tillgår så att man säger en mening och använder ordet snottra i stället för verbet. .. Alla pekade på mig och sa att jag skulle gå ut. Mitt under kaffet. Sen ropades jag in igen. — Jag snottrar väldigt ofta, sa en dam. De andra vred sig av skratt. GbgMP 1949, nr 183, s. 6. Snottra, (dvs.) gissningslek. BonnierLex. (1966).
