SNUSKA snus3ka2, v.1 -ade; vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. snuska (i bet. 1), sv. slang snuska (i bet. 2); jfr d. snuske (i bet. 1), nor. dial. snuska (i bet. 1); sannol. avledn. av SNUSA. — Jfr SNUSKA, v.2]
1) (†) om djur: snoka l. vädra l. leta o. d. Spegel GW 118 (1685). Uti våningsrum ville .. (blindråttan) ej väl trifvas. .. Äfvenledes hade hon ingen hvila, utan gick beständigt omkring och snuskade i vråarna. VetAH 1773, s. 139.
2) [sannol. bildl. anv. av 1] (starkt vard.) studera l. läsa l. ”plugga”. Både de teoretiska och de praktiska övningarna (på Karlberg) blir alltmer invecklade, de nya vapnen är många och svårhanterliga och på kvällarna måste de flesta (kadetterna) läsa eller ”snuska” som det heter. Idun 1942, nr 39, s. 43.
SAOB
