SNYVA sny3va2, v. -er, -de, -t, -d; o. SNYVAS sny3vas2, v. dep. -es, -des, -ts. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. snyva, snyvas, om häst: nappa efter med munnen o. spetsa öronen, vara ilsken, grina illa o. lägga öronen bakåt; samhörigt med SNUVA, v.4]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om djur (i sht häst): fnysa l. frusta l. stryka öronen bakåt (av ilska) l. vara ilsken o. d.; i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., om öron: som är bakåtstrukna; förr äv. om person: vara ilsken o. d.; jfr SNUVA, v.4 Will iagh nogot suara henne (dvs. hustrun) igen, / Så kommer hon och är ey seen, / Hon snyfuer fräser som en biörn, / tå måtte iagh tagha wägen till dören. DrSimon 3 (1627). Hästen jusgrå medh snyfda öron. GenMRulla 8/10 1711. Twå hästar spändes för .. / Hans (dvs. Eriks) häst i fullt galopp geck på och syntes yfwas, / Den andra geck bakom och will af illska snyfwas. Livin Kyrk. 127 (1781). Cannelin (1939).
SAOB
