SNUVA, v.4, l. SNUVAS, v. dep.; anträffat bl. i p. pr.
Etymologi
[sv. dial. snuva, snuvas; sannol. besläktat med fsv. snuvotter, kal om huvudet o. d. (anträffat bl. bildl.), sv. dial. snuvug, snuvig, hornlös, kullig (om ko), kalklippt, o. med förleden i sv. dial. snuvörug, som har korta l. klippta öron; sannol. besläktat med SNOPPA, v.1 — Jfr SNUVA, v.3, SNYVA o. SNUBBA, v., SNUBBIG, SNUGGA, sbst.]
(†) stryka öronen bakåt (ss. tecken på ilska l. opålitlighet); anträffat bl. i p. pr. i adjektivisk o. överförd anv., om hästöron: som stryks bakåt l. är bakåtstrukna (ss. tecken på ilska osv.). Till onda tecken (hos hästen) räknas oro, sprydhet, fruktande och blängande ögon, en snork med stirrande öga, klippande äfvensom snufvande öron, spänningar i ryggen (osv.). Ehrengranat Ridsk. II. 2: 26 (1833, 1836).
