SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1981  
SNÄGGA, v.; pr. sg. -ar (Lenæus Delsbo 187 (1736, 1764)) l. -er (VDAkt. 1720, nr 164, Schultze Ordb. 4631 (c. 1755)).
Ordformer
(-a 17201764. -ia 1712)
Etymologi
[sv. dial. snägga, (vilja) bitas, blåsa kallt, snäsa; avledn. av SNÄGG. — Jfr SNÄGGIG]
1) (†) om djur: bita l. bita till (annat djur). Bocken skirpar, (dvs.) Bocken i sin brunst snäggar getterna. Lenæus Delsbo 187 (1736, 1764).
2) betecknande att köld biter i ngns ansikte; i uttr. snägga åt synen l. ansiktet, bita l. svida i ansiktet. När skarp köld är om wintern säges, at det Snägger åt synen äller ansigtet. Schultze Ordb. 4631 (c. 1755).
3) snäsa. Spegel 455 (1712). Iag har alldrig hört hans hustru bemöta honom med ett höfligt ord ehuru han talar eller giör, utan snägger knorrar, bannar och swärjer på honom. VDAkt. 1720, nr 164.
Spoiler title
Spoiler content