SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1981  
SNÄPPA snäp3a2, v.1 -er, -te, -t, -t ((†) pr. sg. -ar Strindberg Folkung. 108 (1899)). vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.).
Etymologi
[sv. dial. snäppa; retrograd bildning till SNÄPPARE, sbst.4 (möjl. med anslutning till SNÄPPA, v.2). — Jfr SNÄPPA, sbst.4, SNÄPPA, v.3]
(förr) slå åder, åderlåta; äv. med obj. betecknande åder. Barberaren får ju behålla hår och naglar, när han skär och klipper, och när han snäppar, så må han taga bloden och det andra som sportler. Strindberg Folkung. 108 (1899). Blir du krank i hjärtat och trång i din barm, / då höves dig snäppa en åder. Lindström SpelHimla 38 (1941).
Ssgr (förr): SNÄPP-FJÄDER. på snäppare: fjäder (se d. o. II 1) som slår ner snäpparens knivblad. Lovén Anv. 35 (1838).
-JÄRN. järn för åderlåtning, åderjärn. Lundkvist FlodHav. 241 (1934).
Avledn.: SNÄPPARE, sbst.1, m.//ig. (förr) person som utförde åderlåtning, åderlåtare. Collinder SvOrdhjälp 167 (1968).
Spoiler title
Spoiler content