SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1981  
SNÄRKA, v.; anträffat bl. i inf. o. p. pr. samt i pr. sg. -ar (Wallenberg (SVS) 1: 77 (1767; rimmande med werkar)) l. -er (Runius (SVS) 2: 284 (1712; rimmande med wärcker)) o. ipf. -te (NVedboDomb. Sommart. 1764, § 168, Engström 5Bok 25 (cit. fr. c. 1805)).
Ordformer
(äv. -ck-)
Etymologi
[fsv. snärka (anträffat bl. i pr. sg. snärkär), sv. dial. snärka (st. o. sv. v.), snarka, frusta, vredgas; jfr nor. dial. snerka (st. v.), stöna, sucka, frusta; i avljudsförh. till l. representerande dialektal särutveckling av SNARKA, v. — Jfr SNURKEN]
(†) snarka (se SNARKA, v. 1); möjl. äv.: vredgas l. stöna l. sucka. Arvidi 97 (1651; i rimlista, utan angiven bet.). Jag ligger waken, och Gubben min snärcker. Runius (SVS) 2: 284 (1712). På sabelbalgan trygg den Ryske knekten snärkar. Wallenberg (SVS) 1: 77 (1767). VetAH 1773, s. 93 (: snärkande respiration). I dag, då du på bädden snärkte, / Jag tidigt qvädde Skaparns lof. Engström 5Bok 25 (cit. fr. c. 1805).
Spoiler title
Spoiler content