SNÄRJIG snær3jig2, adj. -are. adv. -T.
1) motsv. SNÄRJA, v. 2, 3 (o. SNÄRJE, sbst.1): hopsnärjd, intrasslad, tilltrasslad, snårig; särsk. om vegetation: vars delar l. växter slingrar sig om varandra (o. gör den svårframkomlig), snärjande, snårig, buskig; äv. bildl. Kræmer Orient. 310 (1866; om gräs). Slånenas snärjiga snår. Johnsson DjupSång. 46 (1911). Den grunda, sjuka vattenviddens bruna, snärjiga myller av sjögräs. Siwertz Sel. 2: 130 (1920). Stilen är snärjig och delvis ej så lättillgänglig och klar. Fatab. 1929, s. 169. Snärjig ungskog med täta hasselsnår. Selander LevLandsk. 311 (1955).
2) (vard.) motsv. SNÄRJA, v. 9: som kännetecknas l. karakteriseras av (att man måste skynda hit o. dit i) brådskande bestyr l. arbete, jäktig l. jobbig l. slitsam (o. krånglig l. besvärlig). TurÅ 1915, s. 203. Det gäller att till varje pris vara hurtfrisk, hur bekymmersamt och snärjigt man än må ha det. SvD(A) 1929, nr 78, s. 10. Hopsättandet av kanoten tog sin början. Det var snärjigare än jag väntat. Lagercrantz SkandStorvOstafr. 182 (1930). Det blev en snärjig dag för dem, som ville vara med om alla arrangemangen på Hembygdens dag. SvD(B) 1943, nr 241, s. 10. Nog har det varit en rätt snärjig vår, det här (då pappan var sjuk). Gustaf-Janson LastHäxa 275 (1969).
Avledn. (till 1 o. 2): SNÄRJIGHET, r. om egenskapen att vara snärjig. Östergren (1943).
SAOB
