SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1981  
SOFISTISK sofis4tisk, äv. sω-, adj.; adv. -T.
Ordformer
(sofist- (sophist-) 1560 osv. sophisist- 1635 (möjl. felaktigt för sophist-). -isch 1560. -isk 1635 osv.)
Etymologi
[jfr t. sophistisch, eng. sophistic, fr. sophistique, lat. sophisticus; av gr. σοφιστικός, till σοφιστής, sofist (se SOFIST). — Jfr SOFISTIK, SOFISTIKERA]
1) (i fackspr.) motsv. SOFIST 1: som tillhör l. har avseende på l. utgår från de forntida grekiska sofisterna l. deras lära. SvLitTidn. 1815, Bih. sp. 82. Den sofistiska upplysningskulturen. Aspelin TankVäg. 1: 84 (1958).
2) [delvis specialanv. av 1] motsv. SOFIST 1 o. 2: som är kännetecknande för en sofist i fråga om sättet att argumentera l. resonera, särsk.: avsiktligt vilseledande l. spetsfundig (men sakligt ohållbar) l. bedräglig; stundom övergående i bet.: sofistikerad (se SOFISTIKERA a). G1R 29: 464 (1560). (Eng.) A Fallacious expression, (sv.) sophistisk expreszion, snärjande ordform. Serenius S 4 b (1734). En .. uppsats, däruti skälen för förändringen (vid utskottsvalen på riddarhuset) fyndigt men något sofistiskt bemöttes. De Geer Minn. 1: 192 (1892). Dessa ”styrmedel” och ”övergripande åtgärder” (som den socialdemokratiska partikongressen förordar) är bara ett mera sofistiskt maktinstrument än socialiseringen. SvD 1972, nr 274, s. 4. särsk. [efter motsv. anv. av nylat. sophisticus] (†) i utvidgad anv., om guld: oäkta. Triewald Förel. 2: 127 (1729, 1736).
Avledn.: SOFISTISKHET, r. l. f. (mera tillf.) till 2: egenskapen l. förhållandet att vara sofistisk. Östergren (1943).
Spoiler title
Spoiler content