SOFISTIK så1fisti4k l. sof1-, äv. sω1- l. sωf1-, r. l. f.; best. -en.
Etymologi
[jfr t. sophistik, eng. sophistic, fr. sophistique; av gr. -ἡ σοφιστική, eg. f. sg. av σοφιστικός, sofistisk (se SOFISTISK)]
1) (i fackspr.) motsv. SOFIST 1, om de forntida grekiska sofisternas verksamhet l. läror; äv. om riktning inom filosofi l. retorik o. d. som har samband med l. erinrar om dessa sofister. Det är obestridligt, att Sokrates i sitt tänkande gått utöfver sofistiken. Paulson Aristoph. 1: 97 (1901). (Inom retoriken i Rom) uppstod vid mitten av 100-talet den s. k. andra sofistiken. Schück AllmLittH 1: 300 (1919). Marc-Wogau FilDiskuss. 194 (1955).
2) motsv. SOFIST 1 o. 2, om det för sofister kännetecknande sättet att argumentera l. resonera, särsk.: (avsiktligt vilseledande) resonerande kännetecknat av skenargument l. spetsfundiga distinktioner l. utredningar. Hammarsköld SvVitt. 2: 171 (1819). Den haltungade sofistik, genom vilken teologer .. ofta sökt förläna frihetens sken åt sin avoghet mot all frihet. Segerstedt Händ. 342 (1923, 1926).
