publicerad: 1982
SOLENNITET solän1ite4t l. sol1äni-, förr äv. SOLEMNITET, r. l. f. (G1R 28: 347 (1558) osv.) ((†) n. Svart G1 32 (1561), Bolinus Dagb. 23 (1667)); best. -en; pl. -er; förr äv. SOLENNITÉ, r. l. f.
Ordformer
(solemn- 1651—1667. solempn- 1561. solenn- (soll-) 1558 osv. -té 1729. -tet (-tee(t)t) 1558 osv. -tät 1674)
Anm. I det nedan redovisade språkprovet förekommer den latinska formen solennitas (i bet. 2), o. i det i anm. sp. 8707 redovisade språkprovet den latinska ack.-pl.-formen solennitates (i bet. 1 a). En sådhan solennitas kräfwer en stoor unkostnadh. RA II. 2: 34 (1617; om kröning).
Etymologi
[jfr t. solennität, fr. solennité (av ffr. solempnité), ytterst av lat. sol(l)ennitas, sol(l)emnitas (gen. -tatis), högtid(lighet), vedertaget bruk, till sol(l)ennis, sol(l)emnis (se SOLENN); jfr äv. eng. (fr. ffr. lånat) solemnity (ä. form: solennity)]
(numera i sht i vitter stil)
1) motsv. SOLENN 1, dels om solenn handling l. ceremoni l. akt o. d., dels om solenn sammankomst l. begivenhet l. fest l. högtid o. d. (förr äv. om allmän l. offentlig sammankomst osv.); äv. abstraktare o. allmännare, om det solenna l. solent varande (hos handling osv. resp. sammankomst osv.); (stor) högtidlighet (se d. o. 1); i förb. med prep. med äv. liktydigt med: i solenn(a) form(er) l. på ett solent sätt; stundom svårt att skilja från 2. Elskelige käre sonn Erich, Gudh känneth, ath vij gärne hade seeth, thätt thu med sådanne solennitet udi alle motte ifrå osz senest hade bleffveth afferdigith, såsom med rhätte hade borth skee. G1R 28: 347 (1558). Här under Hennerti beläte (i kyrkan) så går solemnitetet an när som några bliffwa Doctores Theologiae. Bolinus Dagb. 23 (1667). (Medlemmar av kanslikollegium) yttrade sig .., förmenande att ”det ej tillkom fakulteten att utan uppgifna skäl kullkasta konungens och kanslärens resolution (att en disputation skulle få ventileras vid jubelfesten 1693), hvarjämte (om så ej sker) mycket afgår af actens sollennitet”. Hagström Herdam. 1: 121 (i handl. fr. 1692). Taltes om solenniteter wid instundande tackseijelsedagen och huruvida det skulle wara påbefalt att uptända liuus och lychtor uti sine huus. ConsAcAboP 8: 115 (1701). (Lat.) Apophoreta .. (var) hos de gamle en skiänck, som den ena gaf den andra, då Saturnalia eller andra Solenniteter firades. Möller 1: 82 (1745). Man ansåg sig böra ha en större sal till akademiska sollenniteter. UpplFmT 44: Bil. 137 (1930). Visst vandrade Anders de Wahl de sista fem åren av sitt liv mest omkring och representerade sig själv vid solleniteter av skilda slag, men (osv.). SmålP 14/1 1975, s. 4. — särsk.
a) rättshist. rättslig form(alitet) som krävdes iakttagen l. fullgjord för att en rättshandling skulle anses ha giltighet; äv. inskränktare o. pregnant, om sådan form(alitet) som innebar ett inför rätta gjort muntligt förordnande o. d. (motsatt: skrift, skriftlighet); jfr SOLENN 1 f β. Schmedeman Just. 1408 (1695). The Solenniteter, som til pantsättiande fodras i Kiöp. B. (o. i andra lagar) .. nemblig at thet bör skie wid Tinget, och at wittnen böra wara tilstädes wid pantsättiande, och ägendomen wärderas: äro ey wäsentelige stycken nu för tiden. Nehrman InlJurCiv. 339 (1729). Thet .. at witnen brukas til bewis (vid trolovning), och ej såsom någon solennitet, warder bestyrckt i thenna §. Dens. Gift. 49 (1747). Uti hovrättsdomen proklameras satsen, att solenniteterna på den ort, där testamentet upprättats, äro avgörande (för testamentets giltighet) och detta utan hänsyn till att flera år förgått mellan testationsakten och testators frånfälle. 2LUÅ I. 14: nr 8, s. 57 (1918). Rättegångsfullmakten är enligt lag formbunden. Formen är a) solennitet, inför rätta gjort muntligt förordnande, eller b) skrift, öppet brev med insegel. Hernberg Rättsh. 496 (1922). Anm. Den allmännare av de i definitionen redovisade betydelserna är tidigast påträffad (med den latinska ack.-plur.-formen solennitates) i nedanstående språkprov. The Skrifftelige (testamenten) hafwa effter then Romerske Lagen så många solennitates sigh föresatte At the icke kunne tagas i acht. Rålamb Obs. Pp 1 a (1674).
b) (numera bl. i vitter stil) oeg. l. mer l. mindre bildl.; särsk. om skrift l. artikel o. d. som i solenn form framför ngt. Den lilla critiken öfver detta (ss. undermåligt betecknade) Tal .. är helt liten, men i sit lilla, just en liten solennitet af Orättvisa. Thorild (SVS) 3: 53 (1791).
2) motsv. SOLENN 2, om ngt solent; äv. (o. i sht) abstraktare o. allmännare, dels om det solenna l. solent varande (hos ngt l. ngn), dels om solenn känsla (solenna känslor); (stor) högtidlighet (se d. o. 2); stundom svårt att skilja från 1. Solenniteten hos det väldiga kyrkorummet gjorde honom förstummad. Alla greps av ögonblickets solennitet. Solenniteten försvann, när han trädde ut ur kyrkan. (Furstarna) skole .. medh all tilbörlig reverentz, solempnitet, vyrdning och edz förplichtelse anname .. thet län och furstendöme, såsom them af Sverigis rikes crone är effterlatit. RA I. 2: 10 (1561). Redan i första strofen av Våran prost kliver den vördige prelaten emot en i all sin gemytliga rondeur och solennitet. Olsson Fröding 330 (1950).
Ssgr: (1 a) SOLENNITETS-AKT. rättshist. rättsakt vid vilken solennitet iakttogs (hade att iakttas). Hernberg Rättsh. 29 (1922). —
(1, 2) -BYGGNAD. (i vitter stil) för avhållande av solenniteter avsedd (ståtlig o. imponerande) byggnad. Lychnos 1950—51, s. 73 (om Sheldonian Theatre i Oxford). —
(1) -DAG. (i vitter stil) dag för avhållande av viss solennitet. Hwalström SpecPaid. 285 (1773; om promotionsdag). —
(1 a) -FORM. rättshist. rättsform vid vilken solennitet iakttogs (hade att iakttas). Hernberg Rättsh. 29 (1922). Därs. 496. —
(1, 2) -RUM. (numera bl. i vitter stil, tillf.) jfr rum, sbst.3 9, o. -sal, -våning. Kellgren (SVS) 4: 62 (1779). Då de flesta nuvarande lärohus äro försedda med sollennitets- och bönerum, torde endera af dessa utan mycken svårighet kunna appliceras till allmän lärosal. Frey 1845, s. 402. Schück VittA 7: 150 (1943; om solennitetssalen vid Åbo universitet). —
(1, 2) -SAL. högtids- l. festsal (äv.: samlingssal vid läroverk); utom i vitter stil numera bl. (i Finl.): högtidssal vid universitet (i Helsingfors l. Åbo); jfr -rum, -våning. Topelius Dagb. 4: 65 (1839; vid Helsingfors universitet). I Åbo bygdes 1815 akademibyggnadens vackra solennitetssal af intendenten vid byggnadskontoret Charles Bassi. Schybergson FinlH 2: 421 (1889). PedT 1901, s. 53 (vid läroverk). Vare sig .. (Fröding) stod i landsvägskröken vid Rinnen eller i frimurarlogens solennitetssal var han i båda fallen samma utanförstående iakttagare. Olsson Fröding 328 (1950). —
(1 a) -VITTNE.
1) [jfr t. solennitätszeuge] rättshist. vittne vars närvaro vid företagandet av en rättshandling var en nödvändig förutsättning för att viss föreskriven solennitet skulle anses vara iakttagen l. fullgjord; äv. i överförd anv., om rättsform som krävde närvaro av solennitetsvittnen (i ovan angiven bet.). 2NF 15: 300 (1911). Förutom skriftlighet kvarstår i vissa fall såsom form solennitetsvittnen. .. Fastighetsföryttring skall ske med iakttagande av sagda solennitetsform. Hernberg Rättsh. 29 (1922).
2) jur. i utvidgad anv. av 1, allmännare: vittne (i sht vid upprättande av testamente) som utgör en nödvändig förutsättning för att en rättshandling skall anses giltig. Eek JurTerm. 191 (1958). Wallin AvtMak. 85 (1958; vid slutande av äktenskapsförord). —
(1, 2) -VÅNING. (numera bl. i vitter stil) för avhållande av solenniteter avsedd (praktfull) våning; jfr -rum, -sal. TT 1897, Byggn. s. 23 (i Helsingborgs rådhus).
Spoiler title
Spoiler content