SOLFÈGE solfä4ʃ, l. med mer l. mindre genuint franskt uttal, r. l. m.; best. -en; pl. (numera bl. tillf.) -er.
Etymologi
[jfr eng. solfège; av fr. solfège, av it. solfeggio (se SOLFEGGIO)]
mus. om (övning i röstteknik (o. tonträffning) (o. notläsning) som består i) sjungande av sångstycke l. skala på solmisationsstavelserna l. på tonnamn l. på vokaler; äv. om sångstycke osv. som sjungs l. avses att sjungas på angivet sätt (äv. om i (not)skrift föreliggande sådant sångstycke osv.); äv. om konsten l. läran att sjunga solfège (i ovan angiven bet.), solfeggio; jfr SOLMISATION. Öva, sjunga solfège. Innan vi ingå i sjelfva saken (dvs. sättet att sjunga), är nödigt att erinra Eleven, det han vid Solfegers vocalisering, eller vid föredraget af en Aria, bör iakttaga samma reglor för andans hämtande och hållande, som vid Scalornas öfning. Sånglära 24 (1814). Solfègen ett hos oss försummat musikämne. DN(A) 1921, nr 22, s. 4 (rubrik). Sedan 1921 har stiftelsen (Musikkulturens främjande) anordnat kurser i solfège, harmonilära och kontrapunkt. 2NF 38: 516 (1926). Solfège .. (dvs.) ett övningssätt inom sångundervisningen, varvid eleven får sjunga oftast för ändamålet särsk. komponerade stycken på de guidonska solmisationsstavelserna. SohlmanMusiklex. (1952).
