SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1982  
SOLILOKVIUM sol1ilå4kvium l. 1- l. sωl1- l. 1-, äv. 10302, n.; best. -iet; pl. -ier.
Ordformer
(äv. -quium, förr äv. -qvium)
Etymologi
[jfr t. soliloquium, eng. soliloquium, soliloquy, fr. soliloque; av senlat. soliloquium, av solus, ensam (se SOLO), o. en bildning till loqui, tala (jfr LOKUTION)]
(i vitter stil) en persons tal, då han talar för sig själv; monolog; äv. om dramatisk scen där endast en uppträdande talar; äv. om litterär betraktelse i form av en monolog; stundom äv. (oeg.) om meditation. När jag wankade af och an (i drömmen) i denne underlige Ödemarken, kunde jag ey annars än brista ut i Soliloquier, öfwer de många slags underlige ting, som jag såg der för mig. Kling Spect. U 1 b (1735; eng. orig.: Soliloquies). Alle öpningarne (dvs. scenerna) bestodo (i de tragedier som tillskrivits Thespis) mäst af Soliloqvier eller sådana tal, der en allena wisar sig för folcket. Lagerbring HistLit. 248 (1748). Sluteligen lade han (dvs. C. Barth) sig på Theologiska betragtelser, och skref Soliloquier. SvMerc. 1764, s. 55. Fogelqvist ResRot 142 (1926; om meditation).
Spoiler title
Spoiler content