SOLIPSISM sol1ipsis4m l. så1- l. sωl1- l. sω1-, r. l. m.; best. -en.
Etymologi
[jfr t. solipsismus, eng. solipsism, fr. solipsisme; bildat till lat. solus, ensam (se SOLO), o. ipse, själv (av omtvistat urspr.)]
1) filos. (teoretisk) egoism (se d. o. 2 a). Borelius Metaf. 6 (1883). Oväntat och mycket uppskakande kunde jag gripas av en känsla av solipsism, en rent känslomässig övertygelse att vara totalt ensam — hela den skapade världen i övrigt existerade bara i min inbillning. Delblanc Åsnebr. 151 (1969).
