SOMA så4ma, sbst.1, r. l. m.; best. (mera tillf.) -n.
Etymologi
[liksom t., eng. o. fr. soma, av sanskr. sṓma-, motsv. avest. haōma- (pers. hōm); till den rot som föreligger i sanskr. sunṓti, pressar ut, o. gr. ὕει, det regnar, sannol. äv. i SUGA o. SUPA]
rel.-hist. om den med mjölk o. kornvatten tillsatta (rusgivande) växtsaft (urspr. från en icke känd växt, senare från asklepiadéerna Sarcostemma viminale (Lin.) R. Br. o. Calotropis gigantea R. Br.), vilken användes i indisk, i sht vedisk religion ss. en rituell odödlighetsdryck i flertalet större offer (i sht i offer till Indra) o. som äv. personifierats ss. en mäktig gud (o. identifierats med månen). NF 2: 1028(1878). En eller flera gandharva (dvs. ett slags lägre gudomliga varelser) vakta den himmelska odödlighetsdrycken, soman. 3NF 8: 379(1928). (Guden Indra) älskar den berusande somasaften; redan som barn var han förtrogen med den, och en gång drack han upp hela dammar fulla av soma. Andersson Glasenapp Ind. 67(1967).
SAOB
