publicerad: 1982
SONA, f.
Ordformer
(sone (sz-))
Etymologi
[fsv. sona, förlikning, gottgörelse; jfr fsv. sone, m., förlikning (l. gottgörelse?), ävensom fd. sonæ (d. sone); sannol. av mlt. sōne, sōne, motsv. mnl. sœn(e) (nl. zoen), fht. suona, mht. suon, suone (t. sühne), sannol. avledn. av SONA, v.]
Anm. Det är möjligt att sone (delvis) inte utgör en kanslispråkig e-form svarande till fsv. sona, f., utan svarar till fsv. sone, m. (som dock är sämre belagt än sona, f.). (†) förlikning (se d. o. 4); (avgift ss.) gottgörelse, förlikning (se d. o. 5), äv. övergående i bet.: lösen (i ssgn SONE-PENNING). (Sändebud från Hälsingl.) haffue .., på .. (landsköpmännens) wegna, budit oss en skatt eller Szone, att the motte bliffua .. wiidh sådana landzköp .. som the her till tijdz, haffue wane warit. G1R 12: 166 (1539). (Vi) haffwe icke .. befaledt Måns Pedersson, att göre någen soning med .. (de upproriska i hans förläning Östbo i Smål.) och haffwe platt jntit behag ther vdj att han någen sone giordt haffwer. Därs. 15: 392 (1543). (Ingen) skall her effter vold eller mackt haffva att förmene eller förbiude them, som på skogerne eller ödissmarkerne bygge vele. .. Icke skole the heller vara förplictige att göre bygdelagen ther någen sone eller gunst före. Därs. 29: 356 (1559).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content