SONANT sonan4t l. sω-, adj. o. sbst., r. l. m. l. f.; ss. sbst. best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr d. sonant, t. o. eng. sonant (i bet. II); av lat. sonans (gen. -antis), p. pr. av sonare, ljuda, avledn. av sonus, ljud, klang, ton, besläktat med feng. (ge)swin, musik, swinsian, sjunga, ljuda (se SVAN). — Jfr SONAT, SONETT, SONISK, SONNETTE, SONOMETER, SONOR]
I. (†) adj.; om språkljud: tonande; äv. om skrifttecken: som representerar ett tonande språkljud. Bokstäfwerna (i det indiska alfabetet) indelas .. uti Surda, nämligen k, kh .. (m. fl.) och Sonanta, nämligen g, gh .. (m. fl.) och alla vokalerna. Iduna 9: 364 (1822). Pfeiffer 329 (1837).
II. sbst. språkv. (tonande) språkljud (vokal l. konsonant) som tjänstgör l. kan tjänstgöra som stavelsebärare l. stavelsebildare; jfr SJÄLV-LJUD. NF 6: 544 (1882). Lundell (1893). Jag indelar .. ljuden från synpunkten af deras roll i stafvelsen uti sonanter och konsonanter — termer som lyckligt uttrycka motsatsförhållande. Noreen VS 1: 386 (1905). Sonanten el. stavelsekärnan utgöres oftast men icke alltid av en vokal. 2SvUppslB (1953).
Avledn. (till II; språkv.): SONANTISK, adj. [jfr d. sonantisk, t. sonantisch, eng. sonantic] om språkljud (l. bokstav o. d.): som fungerar som sonant, stavelsebildande; äv. i utvidgad anv., om funktion o. d.; jfr själv-ljudande 1. Sonantiska ljudtecken. Landsm. VI. 6: 7 (1888). De tonande (konsonanterna) r, l, n, kunna .. ibland uppträda såsom huvudljud i en stavelse (eller ”stavelsebildande”, ”sonantiska”). Danell SvLjudl. 37 (1911). BonnierLex. (1966). Konsonanter kan i vissa lägen få sonantisk funktion. BraBöckLex. 21: 187 (1979).
SAOB
