SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1982  
SONDERLING son4derliŋ, m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[av t. sonderling, avledn. av sonder, egendomlig (se SÖNDER)]
(numera mindre br.) särling; underlig ”kurre” o. d. Almqvist Hind. 147 (1833). Icke heller i .. (kvinno)-frågan var jag någon Sonderling eller idiot, utan som vanligt lite före min tid. Strindberg Brev 6: 133 (1886). Collinder SvOrdhjälp 109 (1968).
Spoiler title
Spoiler content