SORDUN sordɯ4n, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. o. eng. sordun, fr. sourdine; av it. sordone, till sordo, döv, dov, dämpad (se SORDIN)]
mus. om ett på 1500- o. 1600-talen i Europa förekommande blåsinstrument av trä med dubbelt rörbladsmunstycke o. med dov klangfärg; äv. om en till regalerna hörande orgeltungstämma med dov klangfärg, rankett (se d. o. 2). Hülphers Mus. 47 (1773; om blåsinstrument). Dalin (1871; om orgeltungstämma).
